Hemma var han från Kuusamo, der han egde ett litet hemman, hvilket han, med färdiga skulder på och fyra yngre syskon som delegare uti, hade ärft efter sin far. I många år hade han der kämpat mot frost, missväxt och hypotheksräntor, hade under tiden gift sig och sedan, då ett par munnar kommit till, funnit det ännu svårare att få båda ändar att gå ihop.
Då hade han fattat ett stort beslut. Han skulle ut i verlden också han, dit bort till guldlandet på andra sidan hafvet, hvarom han på kyrkbacken och på sina sälsynta stadsresor hört så mycket språkas. Hustrun och brödren, som var nästan fullvuxen, finge sköta hemmanet under tiden — han skulle nog förtjena ihop åtminstone så mycket som till kronoutskylder och räntor.
Och dermed reste han, först in till Uleåborg, der han sålde sin unghäst för att få respengar, så till Wasa, der han köpte biljett till New-York och sedan den vanliga stråkvägen öfver Sverige och England.
I New-York hade han genast låtit värfva sig ned till Costa Rica och der hade han nu arbetat i något öfver två år, hvarunder han sparat ihop och skickat hem runda sexhundra "daler". Dermed borde nu enligt hans beräkning hemmanet vara skuldfritt, men han ärnade ändå stanna kvar tills jernvägen blefve färdig för att skaffa sig ett litet extra kapital, som nog kunde behöfvas för att sätta lägenheten i godt stånd igen.
Det var ingalunda på en gång han meddelade mig allt detta, dertill var han alldeles för ordkarg och otillgänglig, men efterhand som jag lyckades vinna hans förtroende kunde jag locka ur honom det ena efter det andra.
Mig hade han, från första stunden jag såg hans tysta, oförtrutna, ärliga arbete, ingifvit de lifligaste sympatier. Det låg någonting så äkta nordiskt, manligt och helgjutet öfver den väldiga, öfver sex fot höga gestalten med de breda axlarna och det godmodiga ansigtet med dess tungsinta, ljusgrå ögon, att det icke kunde förfela att göra intryck i bredd med allt det slödder der för öfrigt fans i lägret.
Omtyckt var han af dem allihop och respekterad derjemte, sedan han ett par gånger visat att hans fromsinthet på intet vis härledde sig från feghet eller svaghet. Så länge han fick vara i fred gjorde han inte en mask förnär, utan upptog de andras skämt med öfverlägset lugn och blandade sig aldrig i det som ej rörde honom — med ett ord — en den godmodigaste jätte som Finlands skogar någonsin fostrat.
En enda gång såg jag honom brusa upp, ehuru saken verkligen den gången ej rörde honom det minsta.
Lägrets slagtare och hans medhjelpare hade fångat in en tjur från betesmarkerna, der vårt köttförråd fick ströfva fritt omkring tills någon del deraf behöfdes. Slagtaren var till häst och hade sin lasso kring djurets horn, och likaså medhjelparne, hvilka gingo bakom och hade till uppgift att hindra den halfvilde besten från att rusa på ryttaren.
Tåget hade i allsköns lugn avancerat ända till närheten af lägerbarackerna, men der beslöt tjuren att stanna. Ingenting hjelpte, hvarken skymford, stenkastning eller käpprapp, då medhjelparne till slut vågade sig tillräckligt nära för att använda sina påkar.