Så kom kontraktören ut till vår arbetsplats under sin vanliga inspektionsrund och der stannade han en stund för att se huru det led.
De andra arbetarne fingo med ens ökad fart, men Antti höll på precist på samma sätt som förut. Han hade ju inte förut saktat af och ansåg sig derföre inte nu heller behöfva skynda på.
— Hvarföre lassar den der karlen inte mera på sin skottkärra? sade kontraktören till mig. Han ser nog ut att kunna orka med mera. —
Jag öfversatte frågan till Antti, som inte svarade ett ord. Han bara lemnade sin fulla skottkärra för ett ögonblick, gick fram till en stor sten, som nyss förut blifvit utgräfd, bar den med största ledighet fram till kärran och lade den öfverst derpå.
Skottkärran var som sagdt redan förut i det närmaste fyld och stenen som nu kom till hade varit en lagom börda för tre vanliga karlar. Följden var också den att då Antti, skenbart utan minsta ansträngning, lyftade kärran, båda skalmarna brusto tvärt af.
— Derföre tar jag inte mera på, sade han. Och kontraktören svor ett par mustiga tag öfver den som levererat honom skottkärrorna, men sade för resten ingenting.
Helt och hållet intima vänner blefvo Antti och jag sedan jag en gång skrifvit några rader för honom till kontoret i New-York, genom hvilket hans penningeförsändelser förmedlades. Ja, han gick tillochmed så långt att han en dag frågade om jag ville hafva den vänligheten att skrifva till hans hustru — i hans namn förstås.
Hon hade icke på långa tider fått något bref, emedan han inte tyckte riktigt om att låta någon af kamraterna skrifva för sig och sjelf var för styf i fingrarna att mera lära sådana konster. Nog visste de ju der hemma att han lefde och mådde bra, så länge han skickade hem pengar, men han tyckte ändå det vore roligt att en gång sända litet utförligare meddelanden.
Jag var naturligtvis villig och grep genast verket an. Att försöka locka något ur Antti sjelf om hans tankar och känslor, var emellertid förspild möda. Han bara log sitt allra bredaste löje till svar och menade att jag nog visste hvad som borde skrifvas, så att jag var hänvisad uteslutande till min egen uppfinningsförmåga.
Det blef ett utmärkt vackert bref i alla fall, fullt af öm längtan och trofast saknad o.s.v., allt troligen af mycket höggradigare temperatur än Antti någonsin känt. Också var han så belåten att han tillochmed gjorde ett försök till en bugning när han tackade för skrifvelsen.