Ett par månader derpå kom svaret och det innehöll en sannskyldig knalleffekt. Om det nu var den värme jag låtit Antti uttrycka eller hans förkunnade hemkomst som tagit gemålen på det ömma och kommit henne att nu redan bekänna kort, kan jag icke afgöra. Nog af, efter att först hafva smickrat mig med att tacka för Anttis bref "med de många vackra orden" samt meddelat honom allting om årsväxten, väderleken, kornas helsotillstånd o.s.v., öfvergick hon till att hon nu hade att omförmäla en mycket ledsam händelse, för hvilken hon icke kunde annat än ödmjukeligen bedja om förlåtelse. Det var ju första gången något sådant passerat och derföre skulle Antti inte bli ond, hon ångrade sig redan så bittert — o.s.v.

Jag läste brefvet högt för min vän, som först myste helt förnöjd öfver de goda underrättelserna, men sedan såg alltmera förvånad ut ju längre preludierna och bönerna om förlåtelse räckte.

Så kom knalleffekten: familjen hade för en tid sedan ökats med en son!

Anttis pipa föll ur hans mun — troligen för första gången i tiden, men han sade intet annat än: "har man sett på f—n!"

Jag visste inte rätt hvad slags min jag skulle hålla, men ansåg det ändå för min skyldighet att försöka komma fram med några tröstegrunder, hvilka Antti tycktes åhöra med stor andakt. Men när jag slutade såg han bara stint på mig och sade en gång till: "har man sett på f—n!" Och så steg han upp och gick, lemnande både pipa och bref i min värjo.

Den aftonen låg Antti full utanför lägret, dödfull tillochmed — för första gången på två och ett halft år.

Han hade gått direkte till kommissariatsbutiken, köpt en flaska "cognac" och satt sig att dricka på en sten utanför sofbaracken. Der hade han suttit tills flaskan var tom och då hade han rullat ned från stenen samt somnat der han låg, allt utan att säga ett ord till någon menniska.

Det hade nu harmen och bedröfvelsen gjort.

Följande morgon kom han till mig redan innan manskapet blifvit utblåst till arbete, iförd sina bästa kläder, tvättad, kammad och utan andra spår af föregående dagens bekymmer än ett resolut drag öfver munnen och ögonen.

Han ville hafva sin likvid, sade han, ty nu skulle han hem. Det tycktes inte duga att dröja alltför länge borta.