Redan följande vår öppnades en skola, och då fabriken under sommaren kom i gång, blef där genast regelbunden samfärdsel med den öfriga världen medels en flatbottnad flodångbåt. Och jorden steg i värde, så att David Anttila kunnat få en liten förmögenhet för sin gård, om han velat lyssna till förslagen att sälja den.
Men därom ville han alls icke höra talas.
— Nog duger det ju att lefva här likasom förut, afböjde han sådana anbud, — bättre än förut, nu då man kan sälja allt hvad man inte själf behöfver. Kanske när Katie blir stor — om hon inte vill stanna här.
Hon var fortfarande medelpunkten för alla hans tankar och planer. För hennes skull var det han gifvit gratis mark åt skolan och därtill ett större årligt bidrag än någon annan, så att de genast kunde anställa en så god lärarinna det var möjligt att få. För så vidt det berodde på honom skulle Katie hafva allt af det bästa.
För henne var "Uncle-Dave" också ännu världens medelpunkt, trots alla de nya vänner och bekanta hon fann bland de ständigt talrikare nykomlingarna. Och de visade henne dock större vänlighet och uppmärksamhet än någon annans barn. David var ju onekligt den förmögnaste mannen på orten och till hans benägenhet fans ingen genare väg än undfallenhet mot hans fosterdotter.
Det gjorde henne emellertid till och med mera själfrådig än hon skulle blifvit genom Davids uppfostran, hvilken noga taget inskränkte sig till att låta henne göra som hon ville i de flesta afseenden. Endast i sällsynta undantagsfall hände det att hon icke kunde genomdrifva sin vilja. Och endast på hennes medfödda goda egenskaper berodde det att hon icke blef outhärdligt bortskämd. Men det vande henne i alla fall att tänka ytterst litet på andras önskningar i bredd med sina egna.
Därför tänkte hon icke häller alls på Uncle Dave's känslor då hon en dag bad att han skulle skicka henne till en skola i någon stor stad.
Hon hade under årens lopp hört altmera af sina nya vänner om lifvet och rörelsen i de stora städerna tills det hägrade för henne som den största möjliga sällhet att få komma dit och själf se det. Nu var hon tolf år gammal och ville till en skola, där hon kunde lära allt, som behöfdes för att bli en riktig dam.
Det hade aldrig fallit David in att hon kunde behöfva mera lärdom än deras egen lärarinna kunde meddela henne. Och ändå mindre hade han tänkt på att hon icke där ute i settlementet kunde bli en så fin dam som trots någon. Men sedan han lagt råd med sin hjälpreda i kvistiga fall, den världserfarne Kalle Lehtinen, beslöt han att låta henne resa, särdeles då också lärarinnan ansåg det bäst för flickan.
Men själf förde han henne icke till Boston, dit det blifvit beslutet att hon skulle skickas.