Under vintern släpade han såsom året förut stock för gemensam räkning och förtjänade vackra pengar, hvilka åter anförtroddes i Davids vård. Och ända till inemot midsommar arbetade han sedan för denne, men då kunde han icke längre hållas stilla, utan begaf sig på väg uppåt Kanada.
— De berättade under vintern att där hittats duktigt med guld i Columbia, upplyste han — och nu vill jag försöka min lycka med den affären. Kanske har man tur och blir rik karl på en gång, så att man kan fara hem och köpa en riktig herrgård.
Så väl gick det honom visst icke. Men då vintern infann sig tidigt där uppe i bärgen kom också Kalle Lehtinen en hel månad tidigare än året förut tillbaka till Minnesota, så att David alls icke hade några svårigheter med höstarbetena. Och följande vår slogo sig två andra landsmän ned i närheten, med besparingar från arbetet i skogarna.
De hade sett huru raskt Davids farm gått framåt och hade därför beslutat att också bli nybyggare. Det lönade sig helt säkert bättre än att fara hem och köpa något litet hemman, som aldrig kunde gifva mera än just jämnt hvad man behöfde för att lefva. Anttila hade ju inte haft stort någonting att börja med och ännu därtill ett barn att sörja för, men ändå hade han redan en riktigt vacker gård.
Och David, som icke kunde önska något bättre än att folk kom till trakten, hjälpte dem på alla sätt han kunde.
Innan han varit där fem år hade ett halft dussin andra gårdar uppstått i grannskapet. Ingen af dem kunde dock jämföras med hans egen, hvilken alls icke mera såg ut såsom ett nybygge. Numera hade han en man i arbete hela året och dessutom arbetade Kalle Lehtinen såsom förut vår och höst på Anttila.
Ännu hade denne visst icke helt och hållet upphört med sina sommarströftåg, men utflykterna blefvo allt kortare. Han hade småningom drifvit omkring i de flesta af unionens stater, utan att få tag på något han ansett värdt att hänga sig fast vid, och begynte därför bli altmera stadigvarande i Minnesota.
Den femte sommaren kommo några amerikanare ut till det börjande settlementet. De sågo sig omkring i trakten, undersökte floden och slutade med att köpa forsen och jorden på båda sidor därom. På vintern kommo de sedan tillbaka med en hop arbetare och begynte bygga ett träsliperi, för hvilket de tillhandlat sig stora sträckor af den skogsmark, därifrån det grofva timret förut blifvit afvärkadt.
Då blef där på en gång lif och rörelse i näjden. En mängd både nybyggare och annat folk slogo sig ned där, arbetare samlades för fabriken och hus af allehanda slag växte upp med otrolig fart längs de gator, som utstakats närmast fabrikstomten.
Kalle Lehtinen var ingalunda den siste, som insåg hvilka fördelar där stodo att vinna af den nya rörelsen. Han beslöt öppna handel och då hans besparingar uppgingo till en respektabel summa dröjde det icke länge innan han hade slagit upp en välförsedd butik på Anttilas mark tätt invid fabriksområdet.