— Det riktigt drager mig bort, sade han — och då tjänar det inte till någonting att hålla emot. Men till hösten kommer jag säkert tillbaka. Det här käns ändå som hemma.
David insåg godt att alla vidare invändningar voro onödiga och uppräknade därför helt enkelt dagslönen för vårarbetet. Den steg till så mycket att Lehtinen alls icke brydde sig om att röra vinterbesparingarna.
— Behåll du dem, sade han. — Och om det blir nöd på färde, så använd dem bara. Jag skulle i alla fall själf göra af med dem.
Hela söndagen lekte han med Katie, men så snart hon gått till sängs började han göra sig i ordning. Och nästa morgon före soluppgången begaf han sig på väg.
David och Katie voro helt allena på nytt, men David hade alls ingen tid att hänge sig åt tankar på ensamheten af sitt lif i ödemarken. Därtill fans där alldeles för mycket arbete, som måste uträttas. Och Katie var ännu icke gammal nog att många dagar känna sig tröstlös. Allt gick inom kort igen sin gilla gång på Anttila, David arbetande som en träl från soluppgången till sena kvällen och Katie såsom förut följande honom i fjäten dagen lång.
Först långt fram på hösten kom Lehtinen tillbaka, sedan David redan beslutat att taga Katie med sig och vandra ned till bygden för att söka hjälp för höstsysslorna, dem han fann det omöjligt att mera rå med ensam.
Sommaren hade alls icke slagit sig till pengar för Kalle Lehtinen, som funnit den fjärmaste västern öfverlupen både af arbetssökande och af allehanda drifvare, som brydde sig mycket litet om att finna det arbete de alla sade sig söka.
Kineser ha det bäst där, påstod han. —De ha inte några söndagar och supa aldrig, så att folk hälst använder dem. Hvita människor få svälta, ifall de inte varit där länge och kunnat skaffa sig stadigt arbete. Hans yttre visade noggrannt att han haft det svårt och "hem", såsom han sade, kom han utan en dollar i fickan. Han hade icke ens kunnat köpa sig en järnvägsbiljett, utan hade gått till fots en större del af vägen.
— En och annan gång kunde man ju visst stjäla sig in på frakttågen och åka en half dag eller så, berättade han. — Men nog fick man gå däremellan så fötterna värkte. Här är det i alla fall bra mycket bättre!
Men de bittra erfarenheterna hade likväl ingalunda kurerat honom.