Den närmaste tiden därefter sysslade han mest med att underhålla Katie, som tycktes känna sig helt borttappad, då där med ens blef så tyst och tomt. Men redan inom ett par veckor blef där stadigt vinterföre, så att han kunde börja köra.
Därefter kom han blott till söndagarna till nybygget och hemtade ordentligt hvar likviddag i det närmaste hela förtjänsten till David, som aldrig kunde förvåna sig tillräckligt öfver huru mycket pengar det blef. Redan före jul kände han sig så förmögen att han skickade Lehtinen ned till bygden efter en andra ko, ett par grisar och ett och hvarje smått till hälgen.
Hans ombud förstörde visst en hel del af sina egna pengar på den färden, på snask och leksaker och annat för Katies julafton, men därför kunde David icke förmå sig att klandra honom.
— Det skulle jag nog aldrig kommit att tänka på, sade han blott, högst förvånad öfver att det icke fallit honom själf in och på samma gång mycket belåten med Lehtinens uppköp. Men hälften af dem ville han betala och yrkade så bestämdt därpå att han till sist fick sin vilja fram.
Vintern gick småningom, under träget arbete och större nykterhet än Kalle Lehtinen kunde påminna sig sedan åtskilliga år tillbaka. Han var icke mera än två gånger under hela vintern med om något viftande och inte ens då blef det riktigt allvarsamt. Men därför voro också hans vinterbesparingar så stora, att han knappast själf kunde tro det, då David och han, sedan släpningen tagit slut på året, gjorde upp sluträkning.
— Det här lenmar jag hos dig, allt hvad jag inte behöfver för resan, sade han då affärerna voro klara. — Den här sommaren ämnar jag mig ända till Kalifornien. Jag har nog tänkt på hvad Korhonen sade och sant är det visst, men jag kan inte hållas så länge på ett ställe. Inte duger jag att börja med riktigt jordbruk så länge det ännu fins så mycket att se och försöka här i landet.
— Här skulle ju nog finnas fullt upp med arbete för två och i år kunde jag också betala vanlig lön, då det kommit in så mycket pengar, frästade David.
— Bra vore det visst, medgaf Lehtinen tveksamt — och mera skulle jag väl ha i behåll. — — Nå, det går ju an att försöka några veckor. Men om jag också sedan reser, så kommer jag säkert tillbaka i höst. Vi kunde väl också nästa vinter ha samma slags bolag?
— Riktigt gärna för mig. Men kanske du ändå stannar?
Lehtinen svarade ingenting, utan arbetade de följande tre veckorna som om det gällt lifvet. Det såg nästan ut som om han sökt med våld kväfva begäret att ströfva. Men det hjälpte ej. Den tredje lördagsaftonen, sedan de tagit sitt bad, förklarade han sig icke kunna stanna längre.