— Kanske du läser det högt, sade han oföränderligt. — Jag har nog läst det, men hör det gärna en gång till.
Och Kalle Lehtinen, som utmärkt väl visste hvar skon klämde, öfversatte utan vidare så godt han kunde brefven till finska.
— Det är likasom trefligare att höra det på eget språk, anmärkte han endast, likaledes alltid utan minsta förändring af formeln. Och utan att någondera tänkte på att ens draga på munnen.
Settlementet utvecklade sig så hastigt som det endast är möjligt i Amerika, sedan ännu en stor fabrik kommit i gång på motsatta sidan af forsen. Ett par af de tidigaste nybyggarne hade redan sålt sina lägenheter till högt pris åt spekulanter, som delat dem till byggnadstomter och förtjänat vackra pengar på spekulationen. En värklig stad höll på att växa upp längs floden och jordvärdet invid denna steg oupphörligt.
Den ende, som var helt och hållet omedgörlig beträffande försäljning af jord var David Anttila. Åt Lehtinen hade han upplåtit en rymlig tomt närmast fabriksmarken och åt skolan hade han skänkt en annan, ändå rymligare, men det var allt.
— Kanske den tid ännu kommer då man måste sälja, förmenade han. —
Till dess far jorden inte illa i min vård.
Hvad han egentligen menade med "den tid då man måste sälja", visste ingen. Kanske visste han det icke ens själf riktigt noga. Huru som hälst hade han aldrig ett ord att anmärka om de småningom stigande belopp han sände till Boston. Hans inkomster ökades ju också ständigt och likaså, oaktadt utgifterna, hans besparingar i den nya stadens bank.
Den enda, utom Kalle Lehtinen, han alls brydde sig om att umgås med, var skollärarinnan, som själf då och då brefväxlade med Katie och alltid var högst intresserad af nyheterna från Boston. Tack vare henne lärde han sig också småningom så mycket mera engelska, att han på egen hand något så när kunde taga reda på innehållet af brefven från Katie, som skref både regelbundet och ofta till "Uncle Dave."
Men därför öfvergaf han ingalunda vanan att låta Lehtinen läsa och öfversätta brefven. Tvärtom blef det snart nog vanligt att de båda, efter att ha läst dem, begåfvo sig till lärarinnan för att låta också henne få del af dem. Och därefter stannade de som oftast hela aftonen hos henne.
I början kände sig David visst något styf och generad i hennes sällskap. Hon var omisskänneligt "herrskap", ehuru hon arbetade för sitt bröd likasom enhvar annan i settlementet. Och trots åren i Amerika hade han ännu icke lyckats öfvervinna en viss obehaglig känsla af underlägsenhet i sådant sällskap. Men då han såg huru fullkomligt obesväradt Lehtinen uppträdde, oaktadt den respekt också han synbarligen hyste för henne, begynte David likaledes småningom tina upp.