Hon åter gjorde alls ingen skillnad mellan dem och herrarne, tjänstemännen vid fabrikerna, af hvilka några då och då likaledes brukade komma på besök. De båda finnarne åtnjöto sig själfva ovetande anseende såsom de duktigaste männen i den nya staden, de, som egentligen grundat den i ödemarken, till fördel för både sig själfva och andra. Och sådana karlar bemöter man med aktning, särskildt då de alls icke tränga sig och sin duktighet på någon.
Småningom började David till och med hysa allehanda egendomliga tankar rörande Kalle Lehtinens lust att i tid och otid draga honom med till skolhuset, där lärarinnan också hade sin bostad.
Bara inte karlen hade några andra slags funderingar på det hållet! Men det kunde väl aldrig gå. Hon var ju visst mycket vänlig och tycktes alltid riktigt glad då de kommo, men nog var hon i alla fall mycket förmer än Kalle.
Alldeles ung var hon väl icke häller mera, men ändå flera år yngre än han. Och så bra såg hon också ut, att hon lätt kunde få sig en man bland ingeniörerna och bokhållarne vid fabrikerna, om hon nu en gång ville gifta sig.
Fast, ingen kunde häller veta hvad kvinfolk riktigt tänkte på. Kalle var i alla fall ingen oäfven karl att se på, utom att han höll på att bli rätt förmögen. Och kunde berätta bättre och mera än de flesta om allt han sett och varit med om. Och det var ingalunda litet.
Ju mera David tänkte öfver utsikterna, desto mindre hopplösa föreföllo de honom. Därför blef han icke häller på långt när så öfverraskad som Lehtinen möjligen väntat, då denne en afton infann sig uppsträckt i sina bästa kläder och hälsade vännen, som redan höll på att gå till sängs, med meddelandet att han varit på friarefärd.
— Och bra gick det, gissar jag, sade David, som omöjligt kunde misstaga sig på den skinande belåtenhet, som lyste ur Kalles fysionomi.
— Bra gick det, bekräftade denne. — Fast jag ännu inte kan förstå att hon ville. En sådan drifvare som jag varit i mina dagar — och supit har jag ännu till. Men hon sade att hon kunde söka länge och ändå råka värre, så vi behöfde inte bry oss om hvad jag varit förut.
— Det visar att boklärdomen inte gjort af med förståndet, filosoferade
David. — Är det redan bestämdt när det blir bröllopp?
— Nå, inte riktigt ännu, bekände Lehtinen en smula förläget. — Då man ju inte behöfver lysning här i landet ville jag att vi skulle gå till prästen i morgon, men hon skrattade och sade att det väl ändå inte var sådan brådska.