Då han steg upp för att gå, räckte han några nycklar åt Lehtinen.
— Till det nya huset, sade han förklaringsvis. — För dem genast dit, när de komma. Gamla stugan är fastspikad.
— Då blir du väl här i natt?
— Jag hade tänkt gå nu, åt järnvägen till. Då kan jag hinna fram till tåget i morgon afton.
Då de kommo ut i farstun, sågo de honom hänga öfver axeln en hoprullad filt med ett par stöflar, bundna utanpå.
— Farväl nu och tack för alla de här åren, sade han då han skakade hand med dem.
Ingendera af dem hade ett ord till svar.
Men då de sågo honom försvinna i mörkret, började m:rs Lehtinen snyfta så häftigt att hennes man försökte trösta henne.
— Gråt inte, sade han — gråt inte! — Fast nog är den karlen värd att grå — — —
Där afbröt han sig och skyndade bort, in i huset.