De hade båda under årens lopp lärt ett och hvarje om saker och ting i Amerika, Lehtinen så mycket att han med stöd af en tryckt hjälpreda kunde skrifva dokumenten på egen hand.
— Det är allt på rätt, sade han, sedan han tecknat upp Davids önskningar. — I morgon har jag båda papperen färdiga.
— Kunde jag inte skrifva under i afton? Kanske komma de redan i morgon.
— Ämnar du resa, innan de komma?
— Jo, svarade David kort.
Då började Kalle Lehtinen begripa.
— Kom öfver på aftonsidan, sade han. — Det skall vara färdigt. Den sista aftonen måste du vara hos oss.
Och då han i detsamma vände sig om för att gå, begrep han med ens till och med hvarför hans hustru hade brustit i gråt.
Det blef en tung afton, sedan pappren underskrifvits. David sade knappast ett ord, sedan han meddelat dem att han ämnade resa på järnväg så långt som till Montana och därifrån vandra vidare västerut, eller hvartåt han sedan tyckte det passade bäst.
— Någon gång skrifver jag kanske, lofvade han halft.