Det begrep Charles Lehtinen icke häller riktigt, men han hyste alltför stark tillit till sin hustrus djupare visdom att icke göra som hon rådde. Nästa morgon gick han tidigt öfver till Anttila, sorgsen visst öfver den gång händelserna tagit, men utan lust till vidare invändningar.
— Först göra vi klara papper om din tomt, så att där inte kan bli krångel om den, sade David.
— För den betalar jag godt pris, om du låter mig köpa den.
— Inte har jag tänkt begära dina pengar. Men säkrast är det väl att vi skrifva köpebref.
— Den tomten är fullt värd ettusen, och det har jag råd att betala.
Vill du inte ha pengarna, så sätter jag dem på banken.
— Må vara. Kanske behöfvas de någon dag.
Kalle Lehtinen trodde sig nog begripa hvad Anttila menade, men svor inom sig på att hennes man aldrig skulle få se ens röken af de pengarna.
— Och så vill jag ha ett salubref till henne, skrifvet om gården. Om vi skrifva datum för någon dag i sista veckan, så duger hennes flicknamn. Du får vittna.
— Om det blir strid, så går jag ed på saken. Och för resten sade hon inte i brefvet hvad han heter.
— Skrif att hon betalat någonting, så kvitterar jag. Annars duger det inte.