— Vet inte så noga — någonstans västerut och se mig omkring.
— Och gården? hvad blir det af den?
— Inte duger det ju att vara två husbönder på ett ställe. Och så har jag tänkt att jag aldrig skulle orkat få den gården, om det ej varit för flickan. För hennes skull var det ju ni alla hjälpte till.
— Är det därför du vill skänka bort den åt en karl, som du alls inte känner?
— Åt henne, rättade David. — Här kan hustrun ju ega hvad som hälst, utan att mannen kommer åt det.
— Och hvad blir det af dig?
— Jag kan väl arbeta. — Kanske orkar jag ännu reda en annan gård åt mig. Ledigt land fins det ju nog.
Lehtinen såg både bekymrad och häpen ut. Det här var ju minst lika galet som då David släpade det främmande barnet med sig på kälke från Dakota. Men bakom galenskapen anade han dunkelt något, som gjorde honom stum.
— Försök inte att hålla honom tillbaka, sade hans hustru, sedan han lättat sitt hjärta för henne. — Du är nog en bra karl, Charles, men Dave är en bland tusen. Det är det enda han kan göra.
Och så började hon gråta.