Det var ett långt bref, till större delen fyldt af osammanhängande beskrifningar om honom, mannen. Hvarken Lehtinen eller David kunde riktigt fatta allt hvad hon sade om honom. Så mycket förstodo de dock att hon endast några veckor varit bekant med honom samt att han icke velat låta henne resa innan de voro gifta. Han var rädd att hon skulle låta dem öfvertala henne att lämna honom, då han alls icke vax rik. Men det gjorde ingenting, försäkrade hon. Han var nog villig att arbeta och hade genast, då han hörde om Anttila och den nya staden, sagt att där fans en hel hop pengar att förtjäna. Uncle Dave skulle få se huru väl han förstod sig på affärer, då de kommo. Och de ämnade komma om ett par dagar. Han ville nog göra en längre bröllopsresa, men hon hade inte gått in på att dröja mera än några dagar på vägen, fast hon hade mera än tillräckligt pengar öfver.
— Jaså, de komma hit — redan om några dagar! Det var allt David hade att säga.
— Och han eger rakt ingenting, anmärkte Lehtinen — efter hon talar om sina pengar för resan.
— Det betyder ju inte mycket om han annars duger. Nog kan man ju lefva på den här gården.
Så sutto de båda tysta en stund, tills det blef för tryckande för
Lehtinen.
— Kommer du inte öfver till oss? frågade han. — Min hustru är nog också nyriken att få höra om brefvet.
— Inte nu. Här är ju en hel hop att tänka på.
Och sedan Lehtinen gått, satt David länge och väl kvar på samma plats och i samma ställning, seende in i elden utan att ens röka. Senare på aftonen kom han dock till klarhet och vandrade öfver till Lehtinen, som ännu var i rörelse.
— I morgon måste du hjälpa mig med allt jag har att göra, började han, utan att ens hälsa. — Jag ämnar mig härifrån och vill ställa allting i ordning.
— Hvart ämnar du resa?