Så långt kom han innan han alls fattade hvad han läst. Då såg han undrande upp från brefvet på det nya huset och strök sig öfver pannan, som blifvit svettig fast det ju alls icke var varmt.
"Hon har gift sig", sade han halfhögt och satt sedan alldeles stilla, utan att läsa vidare.
"Nej, hem måste man begifva sig", sade han om en stund, igen högt. Och gick rätt öfver fälten tillbaka till sin gamla stuga.
Han tänkte icke ens på att röka sedan han slagit sig ned på bänken vid spiseln, utan endast satt och såg in i elden, tills Lehtinen steg in och afbröt hans tankar.
— De sade på posten att du fått bref och då du inte kom öfver — — —
När kommer hon?
— Snart kommer hon väl, svarade David på måfå. — Hon har gift sig.
— Gift sig? har hon gift sig? Nå — —
— Och hvarför inte? afbröt David häftigt.
— Ja, ja — hvarför inte? hvarför skulle hon inte gifta sig — — Det var bara så oförmodadt. Jag — — —
— Läs själf, afbröt David igen och räckte honom brefvet — men läs inte på finska, tillade han.