Men då det väl var i så full ordning det kunde bli, låste han till det nya huset.
— Där skall ingen bo innan Katie kommer, bestämde han. — Då fira vi hemkomstöl.
Fru Charles Lehtinen skakade än en gång menande på hufvudet såsom hon gjort många gånger sedan bygget påbörjades. Men förklarade ingenting för sin man, som icke begrep det minsta.
Det var icke mera än två månader kvar till den tid, då Katie skulle komma hem, då en gång mera än tre veckor förflöto utan något bref från henne. David begynte redan känna sig betydligt orolig, men så kom en liten, synbarligen i hast skrifven breflapp med ursäkter för att hon ej skrifvit på så länge. Hon hade haft så otroligt mycket att göra. Men hon skulle skrifva snart igen.
Inom en vecka anlände också ett annat, långt bref, hvari hon gaf uttryck åt allt hon kände för dem där hemma, främst för Uncle Dave, hvilken hon ju hade att tacka för allt, men också för Lehtinen och hans hustru. Hon hade aldrig skrifvit så varmt och innerligt tacksamt, men det oaktadt gjorde brefvet ett underligt otillfredsställande intryck på David.
Och då åter mera än två veckor förgingo utan några underrättelser, begynte han erfara en orolig nedstämdhet, hvilken icke ens tanken att hon ju snart skulle vara hemma och därför troligen icke skref, förmådde skingra.
Så kom en dag, då postförestånderskan småleende räckte honom ett bref från Boston, innan han ens hunnit fråga om där fans något för honom.
Han gick såsom han på senare tider brukat öfver till det nya huset och satte sig på verandatrappstegen att läsa brefvet, som ju borde meddela hvilken dag hon ämnade komma.
"Käraste Uncle Dave",
"När detta bref kommer fram till Anttila är jag inte mera bara din Katie, utan också en annans, som är den bästa, käraste, klokaste människa i världen — näst min Uncle Dave. Sedan en timme är jag gift och det första jag gör är att skrifva till" — — —