Där fans en punkt, en half mil eller så innan banan nådde de yttersta husen i förstaden, hvilken förarne alltid egnade särskildt spänd uppmärksamhet, en växel där C. B. & Q. löpte ihop med tre andra banor, som begagnade samma spår in till stationen. Förrän strejken bröt ut visades där alltid först grönt ljus, hvilket förbyttes till hvitt endast i sista minuten — eller till rödt om någonting oförmodadt kom emellan. Men sedan trafiken på de andra linjerna aftagit så mycket har signalen för expressen vanligen varit endast hvit, så att den kunnat köra igenom växeln utan minskning af farten.
Isak Peltonen är på väg hemåt med expresståget, det enda, som numera går fullt regelbundet på banan. I sina annonser gör järnvägsbolaget vissa förbehåll beträffande afgångs- och ankomsttider för alla andra tåg, men expressen har hittills icke klickat en enda gång. Det är bländande klart månsken och därför spänner Isak blicken skarpare än vanligt ut i rymden, längs banan och den öppna terrängen näst intill, bort åt det håll där signalen vid den stora växeln snart bör komma i sikte.
Då han slutligen får syn på den, drar han ofrivilligt ett djupt andetag af lättnad. Det är hvitt ljus.
Allt klart! säger vakten med repetergeväret, som följer med på lokomotivet. Han känner också redan linjen så pass väl, att han vet huru ringa svårighet det skulle erbjuda de strejkande att ställa till något bråk just där i närheten.
Några ögonblick till fortsätter tåget såsom förut, medan Isak håller ögonen stadigt fästade på det hvita ljuset, som kommer allt närmare. Så försvinner det med ens — och ett blodrödt sken strömmar nästa sekund emot honom, ut öfver banan.
— Rödt! någonting är på färde! ropar vakten. Och Isak griper mekaniskt efter nödbromsen med högra handen, medan den vänstra gör det nödvändiga greppet för att stoppa farten.
Men inom mindre än en sekund släpper han på full ånga igen och låter handtaget till nödbromsen gå. Det skarpa månskenet har visat honom skuggan af en oredig massa, som är gömd bakom växelkarlens koja.
— Stoppa! — stoppa tåget, karl! — — hvad satan tänker ni på?
Vakten söker skjuta honom åt sidan för att själf stanna lokomotivet. Men Isak griper honom utan ett ord med ena handen om strupen, medan den andra fortsätter att släppa på ånga, så att tåget i ursinnig hast rusar förbi den farliga punkten och vidare åt stationen till.
Där ljuder ett flerstämmigt "danm the scab!" och ett par revolverskott smälla bakom dem utan att göra någon skada. Men först när den sista vagnen hunnit genom växeln, släpper Isak vakten, som vid det laget är halft kväfd.