Det gick Isak gärna in på. — En hel vecka så godt som ledig! — — och sedan bara halfva veckan på linjen! — Nu var det på tiden att Anni sade upp sin tjänst. Jacksons hustru, som hade deras kosthållning, talade ju jämt om att hon behöfde hjälp. Det kunde Anni åtaga sig, så fick hon bo på stationen — kanske med lön ännu till!
Mrs Jackson var förtjust öfver förslaget, men måste tala med chefskapet, innan hon kunde säga något bestämdt om lönen.
Isak gick omedelbart till värket med författande af ett bref till Anni. Hon skulle genast säga upp tjänsten. Hans tåg kom in lördag afton och söndag morgon skulle de låta viga sig. Arbetet skulle bli mycket lättare härefter, och så länge strejken räckte fingo de bo på stationen. Hon skulle bara komma dit lördag afton och hämta sin kista med sig. — På morgonen stack han själf brefvet i postlådan, innan han ångade bort med expressen.
Anni upplefde en stund af blandad fröjd då brefvet lördag morgon tillställdes henne. Utan att töfva gick hon in till sitt husbondfolk och meddelade så godt hon kunde att hon ville säga upp sin plats.
— Hvarför just nu?
Ja, det var vida svårare att förklara med den engelska Anni hade till sitt förfogande. Men efter ett otal frågor blef det dock klart för dem, att Isak nu kunde gifta sig samt att han var på sin sista tur med expressen. Och då svor Johnston med hopbitna tänder — — så vidt det berodde på honom skulle det värkligen bli den förb—de scab'ens sista färd!
Anni var så ifrigt sysselsatt hela dagen med att ställa allting i ordning, att hon först fram emot aftonen kunde begifva sig på väg. Men på stationen träffade hon genast en af Isaks vänner, som förde henne och hennes kista till Mrs Jacksons kvarter.
V.
Ute på prärin, omkring ett halft dussin mil från Chicago, där C. B. & Q. linjen på en kulvert går öfver en liten bäck, var en man ifrigt sysselsatt på banan kort efter mörkrets inbrott. Bredvid sig hade han en öppen påse med några värktyg, af hvilka han försökte ett efter annat för att lossa de spilar, som fasthöllo en skena nära intill kulverten. Han var tydligen van att handskas med värktyg, men det dröjde dock en tämlig stund innan skenan lossnade.
Slutligen lyckades det. Mannen kastade den sista spiken ned i bäcken och stack värktygen tillbaka i påsen, den han hängde öfver axeln. Så rörde han litet på skenan för att försäkra sig om att den var lös, men flyttade den icke, utan steg ned i diket vid banan. Därifrån tog han upp en stång och sköt med en kvick stöt den lösa skenan inåt banan. Det gick ypperligt. Han lade skenan tillbaka på dess plats och återtog sin plats i diket, hukande sig ned vid en liten videbuske.