En äldre man tog ett steg framåt ur hopen.
— Präst är jag inte, men distriktsdomare och berättigad att viga — om det är allt han vill.
Isak nickade tyst bifall, men Anni brast i gråt, då hon uppfattade hvarom det var fråga. Och under de få minuter den korta ceremonin varade snyftade hon så, att hennes svar knappast hördes, ehuru de många människorna förhöllo sig ljudlöst stilla.
— — — och i kraft af mitt ämbete förklarar jag därför i dessa vittnens närvaro, eder, Eisäk Peltonen och Anni Heikkilä, för man och hustru, slutade domaren högtidligt.
Isak var nästan medvetslös på nytt då det var öfver. Men sedan de försiktigt flyttat honom på en madrass, buro de honom in i den närmaste af vagnarna och kryade upp honom med en ytterligare dosis whisky. Det gjorde alls ingen skilnad huru mycket de gåfvo honom, sade doktorn.
Anni satt invid honom på golfvet.
— Nu — — får du — — köpa hemmanet, yttrade han sakta — — sedan — — välja bland — bästa i Alastaro — — — inte ännu ens tjugufem — — —
— Ah, Herre Jesus! snyftade Anni — — — det hinner jag väl tänka på sedan — — — Kanske du inte häller dör ännu — —
Isak frambragte någonting liknande ett smålöje såsom enda svar. Och då tåget omedelbart därpå satte sig i rörelse, föreföll det som om han värkligen börjat yra.
Han mumlade orediga ord, om sitt vackra lokomotiv, om signaler, om
Johnston — —