Jämte dem bestå emigrantskarorna af otroligt många andra element, ofta nog af element, hvilka det icke är någon förlust för fosterlandet att bli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, som förstört sin framtid i Helsingfors, där det målet kan nås på så mångahanda olika sätt; ungdomar af olika slag, som haft alltför stor kredit, eller alltför lätt att komma åt kassalådan; präster, som lefvat alltför galet att ens duga till själasörjare på bondlandet i Finland — och det betyder mera än det låter; handtvärkare och affärsmän, som flugit högre än vingarna burit; slutligen en massa obestämbara individer, förfelade existenser, som förfelats utan synnerligt vägande orsaker, mera af slarfvig oföretagsamhet än på grund af värkliga karaktärslyten. Och någon gång bland den brokiga hopen en eller annan, som drifvit sig själf i landsflykt, ju längre bort desto bättre, för att komma undan de tusen trådar han låtit det dagliga lifvets småhändelser snärja omkring sig, tills de blifvit till ett nät, som gjort tillvaron omöjlig.
Lättast taga sig ödemarksborna fram. De begära intet bättre än tillfälle att ställa sina musklers och senors sega kraft till dollarns förfogande. Och dollarn vet för väl hvad sådan under många släktled samlad, i torftighet skolad och af oaflåtligt, ärligt friluftsarbete härdad kraft är värd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilket åtminstone till en början förefaller ödemarksborna furstligt.
I jämförelse med rågbröd — också då det icke är blandadt med bark — och stensaltad fisk är rent hvetebröd och fläsk dem en kunglig spis, och det är den billigaste näring de kunna finna i Amerika. För dem är det alls icke svårt att lägga af pengar och inom jämförelsevis kort tid bli sina egna herrar, det vill säga såvida de icke lära sig att också skatta whisky'n alltför högt.
Näst dem reder sig bäst en del af de förfelade existenserna, och många, som af föga annat än lusten att vagabondera lockats ut öfver Atlanten. Långt flera af de förra än man vore böjd att tro och närapå alla de senare behöfva endast väckelsen af det snart nödvändiga valet mellan arbete och svält för att finna sig i besittning af vanligen betydligt större manlighet och kraft än de själfva skulle vågat hoppas. Mera än en af desse, som haft mod att utan töfvan ställa sig bland kroppsarbetarne, har mycket snart funnit sig på väg uppåt samhällsstegen, mot de burgnes nivå. Och de, som engång genomgått den skolan, låta sig aldrig sjunka tillbaka igen.
Svårast blir det nya lifvet för alla de många, hvilka äro "villiga att göra hvad som hälst" — men icke förr, än de oundgängligt måste försöka sig på värkligt hårdt arbete. De förstå icke att drifvandet dag efter dag kring gator och torg — aldrig mera än halfmätt och oftast mindre, aldrig i besittning af mera än de få cents någon tillfällig bekant kunnat förmås att låna — i själfva värket är långt hårdare arbete än att bära tegel, gräfva diken, eller snart sagdt hvad annat som hälst.
Dessa utvandrare — och de äro många, ty de äro legio från alla jordens länder — komma sig aldrig längre upp i nya världen än i den gamla. De arbeta aldrig längre, då nöden någon gång tvingar dem att arbeta, än tills egandet af en eller annan dollar sätter dem i stånd att på nytt börja drifva omkring på jakt efter något lättare göra — eller också komma de otroligt fort in i vanan att använda hvar styfver de icke nödtvunget måste utgifva för annat, på något, som döfvar och bringar glömska. Och det är om möjligt ändå värre.
Men utvandrare äro de alla och hvar i sin stad och i sin mån bidraga de till den mångskiftande brokigheten af utvandrarelifvet i våra dagars Amerika.
Där kallas de invandrare och till dem räknas vi alla, vi, som lämnat hemlandets trygga ankargrund och låtit oss drifva med den väldiga folkström, hvilken ännu oupphörligt flyter från öster mot väster, dit bort till landet på hinsidan hafvet, det land, som för så ytterst få af oss blifvit ett guldland. Vi ha alla genomgått samma stunder af rådlöst öfvervägande, innan vi vågade taga ut det svåra steget, ha alla i en eller annan egenskap, på ett eller annat sätt och med mera eller mindre framgång kämpat med där borta i den ofta otroligt bittra striden för dagligt bröd. Och därför höra allas våra minnen, rön och erfarenheter rättvisligen under titeln "Utvandrarehistorier".