Isak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de flesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle kunnat slå sig ut också hemma.
Men å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös arbetskarl utan något egentligt yrke, om han också var så pass flink i händerna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och dagakarlsförtjänst tyckte han var väl litet att gifta sig på, ehuru Anni på Heikkilä torpet nog varit villig att riskera det.
Isak hade själf vuxit upp i en inhysingskoja och hade därför haft talrika tillfällen att iakttaga på närmaste håll hvad det betydde för en daglönare att skaffa ihop kläder och föda för sig själf och hustrun och en skara af barn. Och barnen kommo nog — ju fattigare man var desto flera. Det hade han också lagt märke till.
Han rådgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rätt i hufvudsak. Det var ett hårdt lif man förde, när man icke alltid visste hvarifrån matbiten för morgondagen skulle tagas — allra mest då en hop barnungar gräto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra långt borta.
— Kunde vi inte börja som nybyggare här hemma? Ledig jord fins det ju nog också i Alastaro och med tiden kunde vi väl arbeta upp ett torp åt oss?
— Det är till och med värre än att vara daglönare, påstod Isak. — Arbetar man för andra, så behöfver man åtminstone inte bry sig om frost och missväxt, som alltid komma på nybyggen.
I Amerika var det mycket lättare — där kunde en duktig karl mycket hastigare förtjäna ihop hvad han behöfde för att bli sin egen. Alla, som varit där, sade att bara man inte söp, så blef det snart pengar på kistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. — — De kände själfva till och med egna socknebor, som på några få år skrapat ihop så mycket där borta, att de köpt hela hemman! Det var annat, det, än att bli nybyggare på främmande mark. — — Hvad andra gjort kunde han väl också göra. Och de kunde nog vänta några år för att sedan ha det bra så länge de lefde.
Anni suckade visst rätt bittert, då hon insåg att han redan bestämt sig för resan och att rådplägningen egentligen endast varit för formens skull. Men i sak kunde hon icke invända någonting giltigt, utan förklarade blott att hon nog skulle vänta — — fast i fem år.
— Då är jag ändå inte mera än tjugufem, tillade hon förklaringsvis — så att jag väl borde duga åt någon annan, om du inte kommer.
Med den trösten reste Isak.