Till New York anlände han i en lycklig stund. Strejk hade kort förut brutit ut på en järnväg i Chicago, och då inga arbetare på nära näjder vågade taga de strejkandes platser, hade vederbörande skickat en värfvare till New York. De ämnade på inga vilkor gifva efter, och nyanlända invandrare, som icke hade reda på förhållandena i Amerika, voro glada att taga hvilket arbete som hälst. Bland dem funnos alltid sådana, som haft att skaffa med järnvägar förut och därför kunde användas.
Isak Peltonen hade visst aldrig förut varit med om sådant arbete, men han såg så duktig och rask ut, att värfvaren lät honom följa med. Det viktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk så fort som möjligt, och värfvaren fick sitt arvode per hufvudtal så snart arbetarene voro levererade. Resten rörde icke honom. Om en eller annan senare befans oduglig, så var det icke så noga.
Därpå berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det förlofvade landet erhöll arbete till en och en half dollar om dagen samt kost och kvarter så länge strejken räckte — förutom naturligtvis fri resa till Chicago. Och det tyckte han var nästan detsamma som att komma sig till förmögenhet genast — — sju mark och femtio om dagen! Han kunde knappast tro det själf.
Till en början kunde han emellertid icke brukas annat än vid det allra gröfsta arbetet på stationen, men där fans lyckligtvis groft arbete tillräckligt. Alla, som på något rimligt sätt voro användbara såsom lokomotivförare, behöfdes för de tåg man ännu kunde hålla i gång, och därför stodo de små stationslokomotiven, hvilka annars släpade toma och lastade vagnar af och till på de otaliga spåren, inne i lokomotivstallet. Allt deras arbete måste utföras med hand- och hästkraft och därvid var en karl med Isaks armar och rygg ovärderlig. Det dröjde icke länge innan förmännen började fästa sig vid hans sätt att arbeta, hvilket mycket fördelaktigt skilde honom från flertalet af de andra nykomlingarna.
Och honom tog det icke häller särdeles lång tid att lära ett och hvarje annat än att skjuta vagnar in på de olika spår man utpekade för honom. Redan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt erhålla tämligen rediga begrepp om saker och ting, hvarför han också snart helt naturligt blef ledare för det lag, som arbetade med honom. Där han var med kunde förmännen tryggt lita på att allting blef utfördt utan misstag och oreda.
Det gjorde att han blef en af de få bland nykomlingarna, som behöllos i arbete, då den förtidiga och illa förberedda strejken några veckor senare tog slut, utan minsta eftergift från banbolagets sida. Åtskilliga af de strejkande själfva måste söka anställning på annat håll, när de sent omsider fingo nog af försöket att tvinga bolaget till medgörlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Där blef hans uppgift att hjälpa till med att rengöra och olja lokomotiven.
Den första tiden betraktades han med allt utom blida ögon af både förare, konduktörer, eldare och andra, som varit med om strejken. För dem var han en "scab" — en, som tagit en strejkandes plats — och scabs äro ju de föraktligaste individer en arbetare, som har hälst något begrepp om strejker, möjligen kan föreställa sig.
Men Isak, som hvarken lärt tillräckligt engelska att förstå tillmålets natur af skällsord eller ändå mindre att uppfatta dess djupa skymflighet, skötte sin tjänst lika tyst och ordentligt som förut. Under några dagar begrep han icke ens att termen gällde honom, men då det blef klart lystrade han till "scab" lika villigt som till "Eisäk", såsom de förvrängde hans namn.
Hans fredlighet förledde visst en dag, då han som bäst höll på med att olja ett lokomotiv, en eldare, som icke kunde komma förbi, att omildt beröra honom med foten och ryta: "rör på dig, fördömda scab!" Men då Isak ögonblickligt grep eldaren i kragen, vek honom dubbel öfver sitt knä och med flata handen tilldelade honom en aga, som kom väggarna att eka, fick han afgjordt skrattarne på sin sida.
Och då det småningom blef klart för litet hvar af förarne att den, hvars lokomotiv Isak Peltonen rengjort och oljat, kunde vara fullt säker om att allting var i bästa skick, upphörde de en efter annan att begagna andra tilltalsord än hans namn. Ja, om någon tid frågade en af dem till och med om han icke hade lust att bli eldare, så att han med tiden kunde lära sig att själf föra tåg. Och då Isak ingenting hade emot förslaget, fick han snart lämna stallet och komma ut på linjen.