Det var väl icke vidare än ett godslokomotiv, på hvilket han begynte sin värksamhet såsom eldare, men det bekymrade honom icke det minsta. Hade han själf kunnat välja, så skulle han troligen till och med föredragit godstågen, som stannade oftare och så länge, att man hade tid att se sig omkring en smula. Passagerarelokomotiven hade ju alltid så brådtom, att eldaren aldrig fick rådrum för annat än att elda.
Redan då han tillträdde sin nya befattning, tänkte Isak på att skrifva efter Anni, för att gifta sig så snart han kom till Chicago, och de första dagarna frästade den tanken honom starkt. Han hade ju redan sparat ihop en vacker summa, och hans lön var mera än tillräcklig för två, ifall de lefde sparsamt. Om det också dröjde litet längre innan de kommo sig till hemmanslotten i Alastaro, så betydde det icke så mycket i bredd med möjligheten att gifta sig genast.
Men efter att hafva begrundat planen en vecka eller så öfvergaf han den likväl. Så länge han hade sin tjänst såsom eldare kunde det nog gå, men ingen kunde veta huru länge det skulle räcka. Allt efter litet hände det ju att en eller annan af manskapet afskedades och ofta för något obetydligt misstag, hvilket knappast alls kunnat undvikas. När man icke var desto säkrare på framtiden, var det väl i alla fall bäst att vara ensam.
I stället skickade han sina hopsparade pengar hem till Anni på Heikkilä. Och på samma gång föreslog han att de skulle taga ut lysning, så att hon när som hälst kunde komma öfver och gifta sig, om det så skulle passa. Han tyckte intet riktigt om det amerikanska sättet att gifta sig utan lysning, skref han.
Men hvad han icke skref var att han både under författandet af brefvet och många gånger förut allvarsamt funderat på Annis afskedsord om de fem åren. Noga taget kunde han väl inte begära att hon skulle vänta ens så länge, om en annan, antaglig friare infann sig — — och kvinfolk var ju i alla fall inte annat än kvinfolk — — — men efter lysningen var man så godt som gift — — —
Han tillade blott att han ännu icke kunde säga bestämdt när han skulle skrifva efter henne, men om förtjänsten fortfor att vara lika god några månader framåt, så skulle det väl inte räcka länge. Och pengarna kunde hon sätta på banken i sitt namn.
II.
Förtjänsten icke allenast fortfor att vara lika god, utan blef snart till och med bättre. Ju längre det led med förberedelserna för världsutställningen, desto starkare blef trafiken, desto flera turer i veckan måste förare och eldare göra, desto mera förtjänade de. Och desto bättre lärde sig Isak Peltonen att själf föra lokomotiv.
Redan i lokomotivstallet hade han lagt noga märke till alla delar af de invecklade maskinerna samt så godt han kunde tagit reda på deras betydelse och olika uppgifter. Och såsom eldare hade han sedan med förarens hjälp lärt allt hvad han vidare behöfde veta för att när som hälst kunna taga dennes plats. Därför var han också en af de första, som befordrades till lokomotivförare, då tillströmningen af folk till utställningen omsider blef så stor, att passageraretågen måste fördubblas och tredubblas.
Det var större tur och snabbare framgång än Isak Peltonen någonsin drömt om. Hans förhoppningar hade aldrig sträckt sig längre än till stadigt arbete såsom eldare under några år framåt. Redan med den lönen hade han kunnat spara sig fram till egen jord och oberoende — — och nu skulle hans inkomster uppgå till dubbelt så mycket!