Men så försummade han icke häller många dagar, innan han skickade en fribiljett för turen Wasa—Chicago till Heikkilä Anni och meddelade att tiden nu var inne. Hon skulle genast göra sig i ordning och komma öfver till Amerika så fort hon kunde.
Nu hade han sådan lön, skref han, att de utan svårighet kunde spara ihop till hemmanslotten äfven såsom gifta — — ja, fast med ett par barnungar till, om nu så skulle hända sig! tillade han med stor belåtenhet.
Om två månader borde hon kunna vara i Chicago. Och om han under den tiden gjorde så många turer han någonsin kunde, så borde han väl då kunna få några dagars ledighet för giftermål och bosättning, trodde han. Men därvid gjorde han upp räkningen utan värden.
Trafiken på alla banor utan undantag blef allt väldigare i mån som höstsommaren skred framåt. Redan då medeltalet af utställningsbesökare uppgick till ett hundra tusen per dag gingo passageraretågen ofta nog i "två sektioner", såsom det hette, det vill säga två tåg följde hvarandra med ett par minuters mellanrum. Och någon gång gingo tre i stället för ett. Men längre fram, då besökarne stego till ett hundra femtio — sjuttio — två hundra tusen per dag, blef regeln att tågen åtminstone tredubblades, medan de på söndagarna ibland gingo i sex till åtta sektioner. Åtta öfverfulla passageraretåg i rad med en minut eller så emellan! — Det kräfde uppbjudande af banornas alla yttersta resurser och gjorde det fullständigt omöjligt för en enda man af personalen att erhålla permission ens för en dag.
Det var därför endast med största svårighet Isak kunde ställa det så, att han blef i tillfälle att möta sin fästmö, då hon slutligen anlände, fulla två veckor senare än han beräknat. Och så snart han fört henne till det boardinghus, där han själf bodde, måste han skynda i väg igen, utan att hinna meddela annat eller mera än att de för ögonblicket alls icke kunde tänka på bosättning. Han hade inte en ledig minut utöfver de få timmar han då och då kunde få sofva.
— Men i morgon, när jag kommer tillbaka, få vi tala närmare därom, tillade han. — Och pengar förtjänas här omåttligt, så vi få inte klaga.
Det gjorde Anni icke häller, då hon hörde huru mycket han igen lagt åsido sedan han skickade hem den sista besparingen. Det var ju rent obegripligt att han kunnat förtjäna en sådan summa inom föga mera än två månader!
— Ja — och lika mycket till kommer det nog inom de nästa två, trodde Isak. — Ännu räcker utställningen sex veckor, och sedan börja de skicka alla saker härifrån, så att man kan räkna på stora förtjänster åtminstone till nyår — — — Då borde vi ha så mycket, att vi kunna resa hem om vi vilja — — till en hemmanslott räcker det nog! Men då vilja vi kanske ha mera.
— Månntro det? sade Anni. — Det här landet kan nog gå an att arbeta i och förtjäna pengar, men inte skulle man kunna lefva här. Det går ju omkring i ens hufvud redan bara man ser ut genom fönstret!
— Nå, vid det vänjer man sig snart, försäkrade Isak i en ton, som icke var utan en viss anstrykning af öfverlägsenhet. — Det är just för att här fins så många människor och de resa och bråka så mycket som man förtjänar pengar — — Men det är nog inte värdt att vi gifta oss förrän längre fram. Det vore ju inte att vara riktigt gift, då jag måste vara borta både dagar och nätter.