Därom var Anni fullt ense. Om de icke ens kunde bo för sig själfva, så väntade hon hälst — — det kvarter de hade var ju värre än en gästgifvaregård —! Hon var rädd bara att gå ut ur rummet, sade hon. Och därför hade hon tänkt att hon borde söka sig tjänst tills de kunde sätta bo — eller resa hem.
Det var en plan, som i första ögonblicket alldeles icke tilltalade Isak. Men då Anni bestämdt höll på den och föreställde honom huru oförnuftigt det var att hon satt och tärde på hans besparingar i sysslolöshet, i stället för att hjälpa till så godt hon kunde, så gaf han slutligen med sig.
Han skulle höra åt bland sina kamrater huru man borde begå för att få plats för henne hos hyggligt folk, lofvade han. Och nästa söndag hade han tre timmars ledighet mellan två tåg. Då skulle han taga henne med till stationen. Sådant lif hade hon ännu icke sett!
Därmed lämnade han henne igen ensam, ångade kort därpå i väg med sitt lokomotiv och hämtade det tillbaka först söndag morgon. Han hade åter varit i arbete trettiosex timmar i ett kör — med sex timmars hvila vid banans ändpunkt. Det var värre än till och med under brådaste höbärgningstid hemma! — — — men så lönade det sig också mycket bättre, tänkte han belåtet, då han stack den sista veckans aflöning i fickan.
Anni var färdig för utflykten och gapade af förvåning såväl under den korta vandringen till stationen som ändå mycket mera då de kommo fram. Hon hade hjärtat högt uppe i halsen, medan Isak förde henne omkring, klef öfver och emellan skenorna som om icke dussinfal lokomotiv hvisslat och dånat fram och åter på alla håll, samt till sist förde henne in i stallet för att se på hans eget lokomotiv, som just höll på att rengöras.
Hon måste till och med stiga upp på det och sätta sig på det lilla sätet i förarens hytt, medan han förklarade huru man skötte en sådan maskin och hvad det riktigt betydde att föra ett tåg i dagsljus och i mörker, i alla väder och vindar. Och ju mera han förklarade, desto häpnare kände hon sig öfver allt hvad Isak lärt under den korta tiden sedan han reste. Han hade ju blifvit en helt annan karl — — hade reda på mycket mera än någon där hemma — — — Inte ens brofogden — knappast länsmannen visste så mycket. De hade aldrig fört lokomotiv!
— Är det inte förfärligt svårt och farligt när det är mörkt? frågade hon såsom ett slags slutsumma af sina tankar.
— Farligt är det nog om man inte håller ögonen öppna, isynnerhet när man kommer in till de stora stationerna. Eller när det regnar och snöar och stormar, eller är så klart månsken, att man har svårt att se hvad ljus de visa.
Hon endast såg beundrande på honom och han fortsatte att beskrifva:
— Om det är hvitt ljus, så betyder det att man kan fara på med full fart, men är det blått så är någonting i olag på banan eller med vagnarna — — då skall man stanna småningom. När de visa grönt sken, så får man köra sakta och om det är rödt så måste man stanna genast, fast man har aldrig så god fart — — det betyder att där är fara på färde om man kör på. Men farligast är det när de lagt patroner på skenorna, så att det börjar smälla under hjulen. Då stoppar man så tvärt, att det brakar i maskinen.