— Herre Gud! aldrig skulle jag våga köra ett lokomotiv!
— Så tänkte jag också förut — och nu kör jag det ändå både dag och natt. Men jag är ännu alltid likasom rädd tills jag ser ljusen vid stationerna. Man kan aldrig veta om allt är på rätt innan man ser signalen — — och till och med då händer det ibland att det går galet och hela tåget går i kras.
Anni ryste och önskade sig mera än någonsin tillbaka till Alastaro — — om hemmanslotten sedan blefve aldrig så liten.
— Halloh Eisäk! — har ni fått ny eldare? hälsade föraren af ett stort passagerarelokomotiv med väldiga drifhjul, som just i sakta mak kom in på spåret näst intill. — Hvem är den tösen?
— Hon är från min hemtrakt och har nyss kommit till Amerika. — — Vi ämna gifta oss, när här blir litet ledigare, förfullständigade Isak presentationen, då den andre hoppade ned från sitt lokomotiv och kom fram till dem.
— Ledigare! ja, — — räcker allt innan här blir ledighet till annat än att förtjäna pengar för bolaget — — — vi få allt släpa och slita så länge lifshanken hänger i! Men gratulerar i alla fall — det är en grann flicka ni fått!
Isak smågrinade förnöjdt öfver komplimangen. Johnston var ju en af de främsta på linjen — förde den flygande expressen — och hade icke för vana att visa sig särskildt höflig mot dem, som bara förde godståg. Nu skakade han hand med dem båda och sade att han i Isaks ställe helt enkelt skulle taga sig ledigt för en vecka eller två.
— De bli glada nog när ni kommer tillbaka, försäkrade han. — Hvarenda man är värd pengar i mängd för dem under sådana här tider.
Isak skakade på hufvudet. Det vore inte riktigt hyggligt, menade han, att lämna sin post just då man behöfdes som mest.
— Det tackar er fan och inte bolaget för er hygglighet! utlät sig Johnston. — De skulle ingalunda tveka att afskeda er, om ni inte behöfdes.