— Det kan väl vara, medgaf Isak — men nog stannar jag nu i arbete, tills den värsta tiden är förbi, så vi kunna sätta bo ordentligt. — — — Om hon bara kunde få tjänst i ett godt hus till dess, så vore allt på rätt — — —
— Vill hon taga tjänst? afbröt Johnston. — Det kunde ju inte passa bättre! Här var bud från min hustru, då mitt tåg kom in, att vår flicka gått sin väg. Och jag skulle på hemvägen höra åt på ett kontor efter någon, som kunde komma i stället. Men det är inte så lätt att nu få någon i Chicago — — Kanske vi kunde komma öfverens? vände han sig till Anni.
Hon var mera än villig, så snart förslaget blifvit öfversatt. Och då Isak ännu hade tillräcklig tid öfrig, gingo de alla tre till boardinghuset efter hennes effekter. Men därifrån måste Isak vända om till stationen, utan att följa med dem ut på västsidan, där Johnston bodde.
III.
Därefter var det nästan som om de icke befunnit sig i samma stad. Samfärdseln på banan blef allt lifligare ju längre det led mot utställningens afslutande. Och i samma mån ökades naturligtvis arbetet — men också förtjänsten — för personalen och i synnerhet för lokomotivförarne.
Anni kom snart till klarhet om att hon icke alls trifdes i Chicago. Att aldrig, utom under Isaks sällsynta och kortvariga besök, få träffa någon människa hon värkligt kunde tala med föreföll henne nära på outhärdligt.
En gång hade hennes matmor visst tagit henne med till utställningen och där tycktes ju nog vara vackert, om där inte funnits sådana hopar af människor. Man kunde knappast se någonting annat än dem. Då hon kom hem därifrån värkte och bultade hennes hufvud så, att hon trodde sig på väg att bli sjuk på allvar. Därefter brydde hon sig inte mera om att gå ut ur huset.
Men till Isak sade hon ingenting om huru hon vantrifdes. Han hade det ju i alla fall bra mycket värre — — i arbete både natt och dag. Och på nyåret skulle de kunna fara hem, försäkrade han alltid. Kunde han hålla ut till dess, så kunde hon det väl också.
Så gingo dagarna och veckorna, sådana dagar och veckor, som Chicago aldrig upplefvat förut, och troligen ej kommer att upplefva härefter. Utöfver unionens hela område hade folket slutligen kommit till öfvertygelsen att den väldiga utställningen väl var värd att se, trots allt hvad afundsjuka tidningar i östan och västan haft att säga mot den. Och därför strömmade ständigt allt talrikare skaror till världsstaden vid Michigansjön, talrikare i mån som den sista oktober, den oåterkalleliga stängningsdagen, ryckte närmare.
De oräkneliga hotellen af olika klass och slag voro fyllda ända till badrum, garderober och andra krypin, där något slags bädd kunde slås upp, eller där man i värsta fall kunde ligga på golfvet. Ute på sydsidan, i närheten af utställningsfältet, uppstodo hela läger, där man kunde hyra sofplatser i tält — och hvarenda plats var upptagen. Privata familjer, kaféer, restaurationer — — ja, ända till polisstationerna härbärgerade utställningsbesökande, som annars skulle sett sig nödsakade att tillbringa natten på gatan.