Rörelsen i staden var otrolig och omsättningen af pengar oerhördt stor under de sista veckorna. Krog- och spelhusvärdar och andra, som gjorde i både bättre och sämre affärer, togo in mynt i näftal. Längs alla gator och vägar, som ledde ut till expositionen, stimmade massor af människor fram och åter från tidigt på morgonen till sent in på nätterna. Utställningsområdet själft var oaktadt sin jättelika utsträckning en enda myrstack af oroligt, jäktande, myllrande lif — som om enhvar sökt tvinga in det yttersta möjliga i de få dagar, som återstodo. Och bantågen dånade oupphörligt från och till Chicago, ständigt öfverfyllda af passagerare.
Det gick i oafbrutet crescendo ända till den första november. Då upphörde på en gång tillströmningen af folk till de inkommande tågen. Om ett par dagar kunde hälften af de utgående inställas. Därpå följde ett kort uppehåll af lugn, hvarunder litet hvar sökte i någon mån hämta andan — och så bröt den stora strejken ut.
På Chicago, Burlington & Quincy-banan — C. B. & Q. såsom den vanligen kallades — där Isak Peltonen var anställd, hade Johnston, Annis husbonde, åtagit sig att förmå manskapet till deltagande i strejken.
— — Utan oss skulle banbolagen icke kunnat förtjäna en slant mera än vanligt under det sista halfåret, slutade han ett andragande i lokomotivstallet till en flock arbetare, bland hvilka också Isak befann sig. — Det är vi, som svettats och slitit dag och natt för att fylla deras penningpåsar och därför är det vår rätt att också dela deras vinst. Men får man inte sin rätt med godo, så tvingar man sig till den!
— Månne vi inte redan fått vår del? invände Isak saktligt. — Jag tänker att andra väl likasom jag förtjänat mera de sista tiderna.
— Det ha vi väl gjort, medgaf Johnston — men det är ingenting annat än lön för vårt extra arbete vi fått. Vinsten ha de tagit hel och hållen, och den skulle de aldrig kunnat få utan oss.
— Och utan dem skulle vi hvarken kunnat få lön för extra eller för vanligt arbete!
— Taladt som en scab! — Ni borde vara den sista att draga er undan, Eisäk! Men vi ha ingen tid för prat. Vi äro alldeles tillräckligt många att icke behöfva bry oss om hvad den ena eller andra gör, men hälst ville vi naturligtvis ha alla med. Hvem är med och hvem emot oss?
— Jag vill inte strida med mitt bröd, förklarade Isak kort. — Sedan jag kom i bolagets tjänst har jag fått ärligt betaldt för ärligt arbete, och så länge jag det får blir jag kvar.
— Likaså gör jag! — och jag med! — och jag! — och jag! — jag också!