Flera af dem, som slöto sig till Peltonen, skulle aldrig riskerat börja oppositionen, så mycket det än bjöd emot att lämna arbetet. Men då isen en gång var bruten, voro de icke tröga att följa exemplet.
Johnston var lika häpen som förbittrad. — — Han hade på förhand försäkrat de andra ledarne att hvar man på C. B. & Q. var säker — — så stort inflytande hade han nog där. Och nu vågade han icke ens säga ut hvad han tänkte — — därtill hade han eldaren, som kommit Isak för nära, i alltför färskt minne.
Följande morgon var strejken i full gång. Och innan dagen gått förbi hade de olika järnvägsbolagen slutit sig tillsamman samt enats om att på inga vilkor gifva vika, utan föra striden till slut med samfälda krafter.
De af manskapet, som stannat kvar i arbete, erhöllo ånyo kvarter och förplägning på stationerna, hvilka ställdes under bevakning af enkom förhyrdt, väl beväpnadt manskap. Med hvart tåg följde likaledes vakter, försedda med revolvrar och repetergevär, såväl på lokomotivet som i konduktörsvagnen. Arbete fans fullt upp och förtjänsten var större än någonsin. Men det var i alla fall en ohygglig tid.
Isak Peltonen tänkte visst mycket sällan därpå att han nära nog vågade lifvet hvar gång han förde sitt lokomotiv ut från stationen eller hämtade det tillbaka. Men så mycket oftare tänkte han på tågets och passagerarnes öde, ifall de strejkande utförde sitt ofta uttalade hot att gripa till våld.
Själfva stationsområdet var nog något så när väl bevakadt, men mera kunde bolaget icke göra, utan måste i öfrigt lita hufvudsakligen på förarnes påpasslighet. Och förarne åter måste lita minst lika mycket på sina egna ögon som på signalerna — hvilka ju kunde vara falska.
Till och med Isaks kallblodiga lugn begynte småningom hota att gifva vika. De föregående månadernas förtvifladt ansträngande arbete hade varit den sämsta möjliga förberedelse för den tid, som nu följde och som kräfde allt hvad de spänstigaste nerver kunde gifva.
Hvad nerver voro för något visste Isak väl icke, men hvad han visste var att han började känna sig rädd hvar gång han steg upp på sitt lokomotiv. Och under sina lediga timmar var han likaledes nedstämd och orolig, oaktadt de fortsättningsvis snabbt ökade besparingarna.
Icke ens Anni kunde starkare längta efter den dag, då de skulle vända Chicago och Amerika ryggen. — — För sin del skulle han hälst gjort det genast, om det ej bjudit emot att just nu lämna tjänsten — — som om han varit rädd för Johnston och de andra!
Anni hade han för öfrigt icke sett mera än en gång sedan strejken började, en afton då han trots kamraternas varningar lämnat det bevakade området och begifvit sig ut på västsidan. Honom hade ingenting vederfarits, men då Anni nästa morgon sanningsenligt besvarade frågan hvem det var, som besökt henne, undanbad Johnston sig sådana visiter för framtiden. Hon fick låta bli att taga emot scabs, så länge hon var i hans hus!