Och så finnas likvid-dagarna, då en stor del af besättningen omsätter sina anletens svett i spritvaror. Isynnerhet i läger, som hafva en kommissariatsbutik, äro sådana dagar bullersamma, ty till dem infinna sig alltid arbetare från grannlägren, och då går det sällan af för mindre än generalbataljer, så storartade att icke ens ordningsmannen kan afstyra dem. Det mesta han kan göra — och det endast om han är rätter man för sin post — är att så leda drabbningen att främlingarna drifvas ut, ty ehuru ofta öfverlägsna till antal sakna dessa vanligen nödig sammanhållning och disciplin för att kunna framgångsrikt motstå en samlad attack.

Häraf framgår emellertid att ordningsmannen, som bär all denna mångskiftande ämbetsmannaansvarighet på sina skuldror, måste vara en karl af det rätta slaget — det slag, som i allmänhet är så sällsynt öfverallt i världen. Och här är det måhända på sin plats att anmärka att i alla läger, där öfverhufvudtaget finska arbetare funnos, en af den var ordningsman, camp-chefen, "kaptenen", som tillsatte dem, må sedan ha varit af hvad nationalitet som hälst. Vår ordningsman var som sagdt Pietari Taivalmaa, och han svängde sin spira med allt utom lätt hand, ehuru på det hela till allmän belåtenhet.

Med några andra än sina landsmän, hvilka uppgingo till inemot ett femtiotal, eller ungefär tredjedelen af vår besättning, kunde han visst icke utbyta ett enda ord. Han hade kommit så godt som direkt från Härmä öfver New-York ned till tropikerna, och där var språkförbistringen sådan, att han alls icke kunde tänka på att bemästra den. Men han hade ett oemotståndligt lättfattligt sätt att understryka sina på finska utlagda förhållningsregler medels sin ordningsmanna-spira eller staf, till hvilken inom parentes sagdt en väldig tjur lämnat materialet. Den bar han alltid i handen, och då orden tröto, förfullständigade han sin mening medels några så vältaliga åtbörder, att de sällan förfelade att skänka hans muntliga ordres all nödig tydlighet. Längre gick han icke ofta, men om det undantagsvis blef nödvändigt, förstod Pietari Taivalmaa ypperligt att använda sin staf med ett eftertryck, som icke lämnade rum för minsta tvifvel om hans värkliga mening.

De äldre arbetarne hade småningom lärt att foga sig i de ordningsregler han upprätthöll med så mycken energi. Gentemot dem behöfde det alls icke komma i fråga att använda några kraftåtgärder. Men med nykomlingarna var det värre, och då en mängd arbetare alltid drefvo från läger till läger, funnos ständigt nya föremål för ordningsmannens tjänstenit. Och därför fans likaså ständigt ett oppositionsparti, som gjorde lifvet bittert för honom, ehuru det aldrig blef talrikt nog att ens kunna tänka på öppen revolutionär uppstudsighet. Men just därför var det troligen oppositionsandan en vacker dag gaf sig luft såsom anarkism.

Den tyske kommissariatföreståndaren och jag sutto den dagen, likasom alla andra dagar sedan göromålen voro afslutade, och rökte i kommissariatbutiken, det vanliga sällskapsrummet i lägret. Rökte och tego, ty alla tänkbara samtalsämnen hade vi uttömt sedan veckor och månader tillbaka. Det var redan tämligen långt lidet på aftonen, intet ljud hördes mera i närheten, men ingendera af oss tänkte på att gå till hvila, då hettan kändes till och med betydligt mera kväfvande än vanligt. Där var tydligen ett större åskväder i annalkande och moskiter samt annan flygfänad därför så efterhängsna att vi ställt lampan längst bort i rummet, för att narra dem ditåt. Men rökandet var icke desto mindre oundgängligt nödvändigt för att i någon mån freda åtminstone ansiktet.

Huru länge vi suttit där vet jag icke — och det kan väl också för öfrigt vara tämligen likgiltigt — då vi med ens hörde steg, som hastigt närmade sig, och ett ljud som af gråt och svordomar i blandning. Nästa minut refs dörren upp utan minsta förberedande knackning och in rusade en två dagar förut antagen arbetare, en polack, som utan vidare bröt ut i en ström af ord, polska, ryska, tyska, engelska och spanska ord, större delen af dem okvädingsord och allesamman framförda med så mycket tjut, tandagnisslan och annat ackompagnement, att hvarken tysken eller jag kunde bli kloka på hvad karlen ville säga.

I enlighet med urskogsetiketten lämnade jag initiativet åt den, på hvars enskilda område vi för tillfället befunno oss, och yttrade ingenting, ehuru polackens vältalighet föreföll adresserad till mig mera än till tysken. Men sedan denne med ett rytande, hvars styrka väl delvis också berodde på det tryckande vädret, förmått honom att afbryta sin internationella ovettighet och vi båda utfrågat mannen på olika språk, utredde vi att han ville anföra klagomål mot Pietari Taivalmaa, som slagit honom.

— Hvarför?

— För rakt ingenting, försäkrade polacken. Och då vi båda småleende affärdade det påståendet såsom ett uppenbart våldförande af sanningen, bröt han på nytt ut i en rad utsökta okväden af polyglott natur och alla omisskänneligt afseende vår ordningsman. Samtidigt drog han med synnerlig flinkhet skjortan öfver hufvudet och vände ryggen mot lampan för att låta våra egna ögon öfvertyga oss om att han värkligen fått stryk.

Därom hade vi väl egentligen icke hyst några tvifvel, men om vi det gjort, skulle åsynen af hans rygg ohjälpligt ha skingrat dem. Den bar omisskänneliga spår af Taivalmaas ämbetsstaf och vittnade med sina tjocka, svullna, mörkröda ränder, som täckte den så långt nedåt vi kunde se, om att en eller annan ordningsregel med alldeles ovanligt eftertryck blifvit inskärpt hos klaganden.