"Taivalmaas nerven måtte också ha rönt intryck af det åskdigra vädret", tänkte jag och hvisslade ut genom dörren — en lång, en kort och så igen en lång hvissling — såsom tecken åt ordningsmannen att hans närvaro var önskvärd. Polacken tillsades att vänta.
Inom några minuter hörde vi ett stadigt tramp af bastanta fötter, sådana ingen annan än Pietari Taivalmaa ägde, och omedelbart därpå trädde han in med ämbetsstafven i handen. Hans första ögonkast föll på polacken.
— Jaså, här är den herrn! sade han utan att ens fråga hvarför han blifvit kallad.
— Han säger att ni slagit honom för rakt ingenting, upplyste jag.
— Såå — — — för ingenting? För sån't ingenting borde han ha mera, försäkrade ordningsmannen och svängde stafven i så obehaglig närhet till klagandeparten, att denne drog sig ett par hastiga steg åt sidan, bakom vår väldiga brödlår. Den var inemot fem fot hög, byggd af plankor och därför alls icke oäfven såsom förskansning, men så kände sig också polacken så säker, att han omedelbart begynte ösa ur sig en ny sats ovett på flera tungomål.
Det var ingen lätt sak att bringa honom till tystnad och knappast mycket lättare att få reda på hvad som händt af ordningsmannen, som uppenbart alls icke ansåg sig skyldig att aflägga räkenskap för sina ämbetsåtgärder. Han förklarade till en början endast att polacken ärligt förtjänat stryk och fått hvad han förtjänat.
— Om kapten börjar höra på alla drifvare, som komma hit och bära sig skamlöst åt, så blir här snart en skön ordning, sade han trumpet.
Men han lät slutligen dock förmå sig att svara på mina frågor, ehuru först sedan jag försäkrat att endast nyfikenhet förestafvade dem — alls intet tvifvel om rättmätigheten af den upptuktelse han tilldelat den mångspråkige polacken.
Denne hade tillåtit sig att — — — ja, vi kunna ju säga att han betett sig ohygieniskt tätt utanför sofbaracken. Och Pietari Taivalmaa, som hade ett utmärkt väderkorn för allehanda öfverträdelser af ordningen, hade ertappat honom på bar gärning samt hade utan vidare medels ämbetsstafven gifvit lämpligt uttryck åt sin åsikt om illdådet.
Den hade missdådaren ögonblickligt uppfattat och hade sökt räddning i en skyndsam reträtt in i sofbaracken — så skyndsam att han icke hunnit tänka på att ordna sin något derangerade toalett, hvilken naturligtvis väckt häjdlöst jubel bland de öfriga. De hade till och med i förbifarten med händer, fötter och ett eller annat tillhygge sökt förfullständiga den tuktan syndaren redan ågått, och det hade gjort polacken så rasande att han börjat tjuta och vråla som ett vildt djur, så snart han nått skyddet af sin sofplats.