Men då så var, kunde det ju också mycket lätt hända att polacken sett någon skymt af oss, medan vi gingo öfver den öppna terrängen. Och om han det gjort, så måste han veta hvad vi förehade — — — hade troligen i sådant fall skyndat rätt till gömstället, där han hade sin dynamit — — — och visste nogsamt att den bästa utsikten till räddning låg längs spåret upp mot byarna i bärgen — — det jag bevakade — — —
Jag gjorde högervändning kvickare än en gardist på mönstringsparad, då jag tyckte det prasslade i gräset. Det var ingenting. Men jag flyttade mig ändå ett par steg åt sidan, bort från själfva spången och kände efter revolvern i fickan.
Taivalmaas idé var när allt gick omkring dock icke att förakta — — — och mera än själfförsvar vore det väl noga taget inte att — — —
Då skymtade jag någonting rörligt ett stycke från det svarta jag visste var stenen. Jag hukade mig instinktlikt ned, men hörde i detsamma något träffa en trädstam ett bra stycke åt vänster, och nästa ögonblick dånade det skarpare än ett kanonskott, ett bjärt rödgult sken lyste för en sekund upp de närmaste stammarna, stenen, en gestalt ett dussin steg nedanför och en annan i språng mot den första.
Det var icke mera än en ögonblicksbild, men den var fullt tillräcklig att klargöra hvad som händt. Polacken hade hört eller sett Taivalmaa och hade träffat en trädstam bortom stenen i stället för denne. Men innan jag ens hann tänka det redigt, hörde jag ordningsmannens röst.
— Sådana konster skall jag kurera dig för — — nu ska du få se på fan!
Nästa ljud härrörde utan minsta tvifvel från ämbetsstafven.
Jag röt åt honom att inte slå och rusade dit så fort jag kunde i mörkret, som åter föreföll ogenomträngligt.
— Han kan ha en annan patron på sig, förklarade jag min order — och den kan ni råka träffa.
Polacken låg platt på magen, såsom han fallit då Taivalmaa kastade sig på honom, och denne höll honom med ett förtvifladt grepp om nacken.