Vi kände på karlen, som var naken ända ned till midjan och tycktes till hälften kväfd, dels af raseri, tror jag, och dels af Taivalmaa. Men hvarken i byxfickorna eller i stöflarna hade han något af farlig natur, och då ansåg jag mig icke ha vidare skäl att afhålla ordningsmannen från tillämpande af sin ämbetsmetod, medan vi väntade några minuter på ett par lyktor, som skyndsamt närmade sig från sofbaracken och köket.
Då de kommo, funno vi den förolyckade attentatorns skjorta nära intill och i den två ytterligare dynamitpatroner, hvilka han tydligen varit rädd att hålla i handen när han kastade den första.
Om Taivalmaa varit endast helt litet mindre snabb i vändningarna — — —!
Så godt som hela besättningen hade skyndat till stället, och då de fingo klart för sig hvad där varit i görningen, ådagalade de en hardt när oemotståndlig lust att anställa en lynchning.
— Hvarför inte? sade till och med Antti Ulukka, som ändå var den fredligaste karl vi hade i lägret — nog kunde man väl göra det — — — Fast inte blef det ju ändå annat än buller af!
Jag afklippte öfverläggningen genom att låta föra föremålet därför till sjukbaracken, där vi bundo honom utsträckt på ryggen på en tom säng, så att han icke kunde röra sig utan att taga den med sig.
— Och det låter han vackert bli med, försäkrade vår ordningsman med omild uppsyn, när han drog till den sista knuten.
— Nog var det tämligen farligt i alla fall att utan vidare rusa på honom, anmärkte jag, då jag låste till dörren. — Om han nu haft en af de andra patronerna i handen — — —
— Om, ja! afbröt Pietari Taivalmaa. — Men om det nu inte var bestämdt att han skulle ha den, så var det inte farligt.
Och mot den filosofin kunde jag själffallet ingenting invända.