Alexander Taivalmaas spanska kärlek.
— Skulle kapten kunna ge arbete åt min pojke i den här camp'en? frågade mig Pietari Taivalmaa en dag, sedan vi utbytt en hop anmärkningar om väderleksförhållandena och annat af intresse.
— Har ni redan en så stor pojke att han duger på järnvägsarbete? frågade jag tillbaka, obekant som jag var med vår ordningsmans familjeangelägenheter.
— Nog skulle han ju dugat att taga med redan då jag kom, men han hade två år kvar af reservexercisen och jag ville inte att han skulle rymma. Nu kommer han redan med nästa båt. Och hälst ville jag ha honom i samma camp.
— Arbete fins här ju mera än tillräckligt, svarade jag, inom mig undrande hvart karlen ville hän med sina preludier. Ty Taivalmaa visste nogsamt att jag med nöje skulle antagit ett femtiotal nya arbetare, om jag kunnat få dem.
Han var synbarligen icke häller ännu tillfreds, utan stod och tuggade ett grässtrå och tittade åt höger och åt vänster, men inte på mig. Så spottade han ut grässtrået och drog fram sin pipa.
"Nu kommer det", tänkte jag, efter att ha noga följt med hans manövrer utan att låtsa märka dem. Det var riktigt tänkt. Så snart han fått eld på pipan, klarade han strupen och anmärkte i möjligast likgiltiga ton:
— Få nu se hvem som blir bokhållare här i boden.
Det var således meningen. Biträdet i kommissariatbutiken hade ett par dagar tidigare fått nog af tropikerna samt begifvit sig tillbaka till New-York. Och nu spekulerade vår ordningsman på platsen för sin, antagligen förhoppningsfulla son och arfvinge.
— Han kan väl skrifva och räkna? frågade jag försiktigt.