— Det må han väl kunna, då han blef skolad tills han var sexton år, sade Taivalmaa med en förlåtlig anstrykning af stolthet.
— Men någonting annat än finska förstår han naturligtvis inte?
— Neej — — medgaf ordningsmannen dröjande — — men nog kommer man ju till rätta här också med finska. Och snart lär han sig väl annat om det behöfs — — unga pojken är han ju ännu.
— Ja, det är en sak jag i alla fall icke kan afgöra ensam, afböjde jag tillsvidare frågan — och kommissariatföreståndaren vill nog åtminstone se honom, innan han lofvar någonting.
— Det förstås — det förstås! instämde han med så stor belåtenhet, att jag begrep huru landet låg. Han hade klarligen till en början blott velat taga reda på om platsen redan var besatt eller bortlofvad. Och jag hade helt oskyldigt hjälpt honom åtskilliga steg längre på väg än han troligen velat gå i första anloppet.
— Och Alexander heter han, upplyste Taivalmaa, då han gick — i en ton som om det varit en särskildt behjärtansvärd rekommendation.
Icke många dagar senare anlände den sändning nya hvita arbetare, till hvilka Alexander Taivalmaa slutit sig i New-Tork. Och en half timme senare hämtade ordningsmannen själf honom till kommissariatbutiken för att presenteras.
Taivalmaa, fadren, sken åtminstone lika starkt af stolt belåtenhet som sonen Alexander af tvål och vatten, då de tillsamman trädde in. Sonen rätade upp sig innanför dörren och gjorde honnör — jag tror sannerligen än i dag, att både far och son antogo kaptenstiteln beteckna samma militära rang där nere som hemma i Finland. Men nog måtte uniformen gjort dem åtskilligt hufvudbry!
Alexander var ett godt halft hufvud högre än fadren, ehuru denne å sin sida alls icke var någon liten karl. Axelbred och groflämmad var f.d. reservisten också — kroppsligen otvifvelaktigt långt mera lämpad för skötande af hacka och skofvel än för bokhålleri.
Någon smidighet hade de tre årens exercis alls icke skänkt honom. Han såg tvärtom ut som en björn, klumpig och tung, med linhvitt hår och ett bredt ansikte, så solbrändt efter oceanresan, att det ovanligt ljusa håret ändå mera föll i ögonen. Af uttryck hade ansiktet icke stort mera än om det tillvärkats med yxe af en granstock, men de små, ljusgrå ögonen voro klara och vackra och sågo en med lugn, oförbryllad blick rätt i ansiktet.