Kommissariatföreståndaren anställde genom mig en liten examen med bokhållare-kandidaten och dess resultat blef att han utnämdes till befattningen, ehuru till en början endast på prof till månadens slut. Ty både på likviddagarna och när de tvåhundra negrerna från en granncamp kommo på proviantering till vårt läger, var det alls icke oäfvet att hafva ett handfast biträde i butiken. Och åtminstone i den vägen lämnade Alexander Taivalmaa ingenting öfrigt att önska.
Snart visade han sig dock vara en i allo lämplig akvisition också i andra stycken. Han blef visst aldrig så kvick och behändig som en väl konditionerad bokhållare ju borde vara, men i stället tappade han häller aldrig hufvudet, där må sedan ha trängts aldrig så många pockande negrer utanför luckan. Tvärtom utvecklade han snart en alldeles ovanlig förmåga att känna igen dem, ehuru han första gången de infunnit sig hopplöst förklarat att de ju alla sågo precis lika ut!
Sedan dög det icke mera för dem att gömma den redan erhållna ransonen och ställa upp sig på nytt i raden af dem, som i tur närmade sig luckan.
— Åh nej! försök inga så'na konster! affärdade Alexander de svarta industririddarne. — Här ges inte två gånger ens åt den svartaste.
Och då hans finska sällan gjorde tillräckligt snabb värkan, sträckte han armen ut genom luckan och sköt spekulanten på orättfånget gods med oemotståndligt lugn så mycket åt sidan, att den näste kunde komma fram.
Negrerna funno det särdeles nöjsamt att bli så ovanligt mildt behandlade och roade sig framgent regelbundet med försök att lura den nya bokhållaren, men lyckades aldrig reta honom till häftighet, huru många gånger de än på nytt presenterade sina grinande fysionomier i luckan. Han bara grinade tillbaka och skötte med orubbligt jämnmod sin syssla. "M:r Alexander", såsom de kallade honom, blef inom kort svartingarnas förklarade favorit.
Och icke deras allenast. Hans oföränderliga godmodighet och vänliga uppsyn gjorde snart hela besättningen till hans vänner, och kommissariatföreståndaren förklarade sig aldrig ha haft att göra med en pålitligare karl. Till och med våra italienska stenhuggare, som annars aldrig inläto sig med andra människor, hade en fryntlig nick och en grymtning för honom, då de kommo i affärer till butiken.
Men om ett par månader begynte vi finna skäl misstänka, att den allmänna populariteten stigit vår bokhållare väl mycket åt hufvudet. Han började lefva oordentligt. Icke så att han skulle slarfvat med sina åligganden — dem skötte han nog lika samvetsgrant som förut — men han tillbragte hvar timme af sin lediga tid någonstädes utom lägret. Och kom tillbaka ofta nog först på morgonen, då de andra gingo ut på arbete.
Till en början hade vi ingen aning om hvar han höll till, men en morgon då jag råkade vara i rörelse tidigare än vanligt — eller Alexander Taivalmaa möjligen senare än vanligt återvände från sin natt-utflykt — såg jag honom komma ut ur skogen längs spången, som ledde upp till byarna i bärgen. Och då begynte jag få onda aningar.
Där uppe bedrefs lönnbränning och lönnkrögeri i rätt vidsträckt skala och våra arbetare hade för vana att vifta guaro — sockerrörs-bränvin — hos tillvärkarne af varan, så länge deras kontanta medel räckte. Kredit beviljades aldrig, så att det egentligen endast var den närmaste tiden efter likviderna de kunde tillåta sig sådana vifter. Men Alexander Taivalmaa innehade en förtroendepost, där en hop pengar hvar vecka gingo genom hans händer — — —