Jo, don Alessandro hade enleverat Chepita. Men hon var bortlofvad åt en man, som redan inom några dagar skulle gifta sig med henne, och därför hade hennes far, två bröder och fästmannen kommit för att föra henne tillbaka. Och för att få upprättelse af förföraren.
Jag hade nu min enskilda, skäligen bestämda åsikt om hvem den förförda parten var, såvida där alls kunde bli tal om förförelse. Men den uttalade jag icke, utan tände lampan ånyo, öppnade dörren och tillsade tysken, som var blåblek af skrämsel, att komma fram ur brödlåren. Han hade troligen redan i andanom tagit farväl af sin skalp, men kryade till sig då de fyra infödingarna efter en enda blick på hans uppskakade fysionomi begynte med största artighet bedja oss samtliga om ursäkt för sitt misstag.
Ursäkterna och artigheten räddade dem dock ingalunda från en hop skarpt ovett för tilltaget att utan vidare bränna af sina revolvrar, och i sammanhang därmed förklarade vi att bokhållaren omöjligt kunnat hafva något att skaffa med Chepitas enlevering. Han hade legat på sjukhuset de sista tio dagarna och var kvar där ännu. Men det ville de icke tro.
De senaste tiderna hade flickan icke brytt sig om någon annan än don Alessandro, påstod hennes far. Och då hon i dag upplysts om att hon på söndagen skulle giftas bort med don Iberio, hade hon ingenting svarat, men kort därpå var hon försvunnen.
Han gjorde en ståtlig bugning mot "don Iberio", likasom för att föreställa honom, då han nämde hans namn. Men det var lindrigast sagdt öfverflödigt. Det var icke längre än tre veckor sedan don Iberio blifvit bortkörd från sin slaktare-befattning i lägret, emedan vi mera än misstänkte att han handlade med stulna hästar.
Vi låtsade dock icke om den gamla bekantskapen, utan läto udda vara jämt. Jag kallade på Taivalmaa den äldre och frågade huruvida han hade sig något bekant om enleveringshistorien. Alessandro hade ju i alla fall varit i rörelse de tre sista dagarna. Skral var han visst ännu, men Herrans vägar äro ju som bekant underbara — — —
Ordningsmannen såg icke så litet förlägen ut och skrapade sig eftertryckligt i hufvudet. Slutligen sade han sig vara alldeles säker på att sonen haft ingenting att göra med flickans försvinnande.
— Vet ni om hon är här i camp'en? frågade jag rätt på sak, då hans uppsyn tydligt visade att han visste mera än han ville ut med.
— Nog kan det väl hända att hon är här — — — men inte hämtade
Santeri henne hit.
Och som svar på en mängd ytterligare frågor meddelade han, att han sett henne komma ut från skogen kort före klockan sex, då manskapet återvände från arbetet. Hon hade varit mycket uppskrämd och tycktes frukta att någon skulle komma efter henne, hvarför han själf låst in henne i källaren, där vårt sprängkrut förvarades. Där var hon nog ännu — sedan fem timmar! — och Santeri visste ingenting om hela saken.