Jag skickade honom genast efter flickan och meddelade dem, som sökte henne, hvad jag just hört. Men det förändrade knappast saken, påstodo de. Det var i alla fall för att träffa honom hon kommit. Och det var en skam, som inte så lätt kunde utplånas — en skam för hela hennes släkt och ingalunda minst för fästmannen.
Vi började förlora tålamodet och jag hade just beslutit bedja dem taga flickan med sig och draga — åtminstone till sin egen by, då Pietari Taivalmaa trädde in och tätt efter honom både Chepita och Alexander.
De rusade alla mot honom, men han sköt den främste åt sidan på samma sätt som negrerna vid luckan och pappa Taivalmaa höjde ämbetsstafven med en uppsyn, som icke lämnade rum för missförstånd. Samtidigt tillropade dem El diablo kaptenen att vi skulle skjuta på ögonblicket och alla på en gång, om de gjorde minsta bråk.
Det hjälpte. Jag började förhöret:
— Hvem hämtade er hit till camp'en, Chepita?
— Ingen — — — jag kom själf, emedan jag inte vill gifta mig med
Iberio.
Hennes far mumlade någonting alldeles obeskrifligt. Men tillade om ett ögonblick att el señor Alessandro kunde gifta sig med Chepita om han ville, eftersom hon var så galen. Mot skälig ersättning till don Iberio naturligtvis.
— Inte hade jag ju tänkt gifta mig här, sade don Alessandro fundersamt, då frågan framstäldes till honom — men hällre gifter jag mig väl än jag lämnar henne åt det där tattarpacket.
— Inte kan du föra hem en sådan hustru, invände hans far kort.
— Nog skulle de väl se mera på henne än på prästen i Härmä kyrka, medgaf Alexander med en lustig glimt i ögonen — men inte är jag ju ändå alldeles utan fel i det här.