Det gaf mig en idé. Nu trodde jag mig ha högsta trumfen på hand, men innan jag spelade ut den, ville jag förvissa mig om huru sakerna värkligen stodo.
Kunde den här historien inte ställas om på något annat sätt? vände jag mig till Chepitas far.
Han öfverlade en stund ytterst ifrigt, men hviskande, med sina söner samt den tillärnade svärsonen och förklarade så, att de voro villiga att frångå alla vidare anspråk mot en skadeersättning af ettusen pesos.
— Det kan han inte betala, försäkrade jag på eget bevåg.
Ja, då måste han gifta sig med henne. De skulle nog finna på utväg att tvinga honom till det. Lag och domstolar fans det nog i landet.
Spekulationen blef allt klarare.
— Jag trodde hon var bortlofvad åt don Iberio?
— Han vill inte ha henne, sedan hon rymde hit, utan en ny hemgift. Och om han träder tillbaka, gifter sig ingen annan häller med henne.
— Schmeissen wir die Hunde hinaus! proponerade El diablo kaptenen.
Men då det otvifvelaktigt skulle medfört ytterst obehagliga följder för Chepita, bad jag honom vänta några minuter och öfversatte ersättningsförslaget för herrarna Taivalmaa.