— Inte har hon blifvit sämre här i camp'en, det kan jag svara för, försäkrade vår ordningsman. — Och om också någonting skulle händt, borde hon väl i alla fall duga åt en hästtjuf!
Men sonen förklarade sig villig att betala, om summan vore rimlig. Och då bjöd jag det värda sällskapet tjugu pesos.
De både spottade och uttryckte sitt förakt för beloppet på flerahanda andra sätt samt slutade med några svafvelluktande eder af innehåll att han antingen skulle betala ettusen pesos, eller skulle de "hänga honom i hans egna tarmar".
— Han är luteran, sade jag i så vänlig ton jag kunde åstadkomma.
De korsade sig hvarenda en, Chepita såväl som de öfriga.
— Santissima Virgen! utbrast hon. Men hennes far sade "demonio!" och de andra anropade snarlika skyddspatroner, medan kommissariat-mannen och grannkaptenen skrattade af hjärtans lust.
— Ja, då måste han betala ändå mera, förklarade Chepitas far, sedan han hämtat sig något. Det skulle kosta en massa pengar innan el padre kunde rentvå henne från synden att ha haft någonting sådant att göra med en "heretico". Och det kunde don Alessandro i alla fall icke neka till.
Nej, det ville han icke förneka. Men det hade de alls inte brytt sig om så länge han betalade för guaro. Och han var säker om att Iberio inte häller ville ha henne för annat än att locka kunder.
— Tjugu pesos betalar han, upprepade jag anbudet, för att komma till slut.
De svuro och fördömde sig igen på att de skulle skicka honom till ett varmare ställe än skärselden hällre än gå af för en sådan spottstyfver. Men då var kommissariat-föreståndarens tålamod uttömdt. Han steg upp, grep don Iberio omildt i örat, drog honom till dörren och förpassade honom med foten ut i månskenet.