— Ut med er andra också! befallde han. — Och ställer ni till något slags spektakel i camp'en, eller får jag höra att ni gjort Chepita någonting för när, börjar jag på fläcken sälja aguardiente till tjugu centavos flaskan!
Det tog dem på det ömma — de kunde ju inte veta huru långt hans fullmakter från järnvägsbolaget gingo. Chepitas far sadlade om på ögonblicket och anhöll ödmjukast att skadeersättningen måtte höjas hälst något litet. Han hade svurit en så dyr ed att icke taga tjugu pesos och los caballeros ville väl ändå inte göra honom till menedare?
Han fick tjugutvå. Och Chepita skakade energiskt på hufvudet, när don Alessandro Taivalmaa den blonde försökte räcka henne handen till afsked.
Hon ansåg sig tydligen ha haft mera heretico än hon kunde svara för inför Gud och människor.
ELIAS MÖYKKÄS AMERIKAFÄRD.
Elias Möykkä hade aldrig i sitt lif varit någon människa till synnerlig glädje, men i stället så mycket oftare sina olika fosterföräldrar till förargelse.
Ja, för öfrigt hette han icke häller egentligen Möykkä — var inte född till det namnet. Men då han en gång — helt och hållet af misstag, såsom det visade sig — var kallad att uppträda såsom vittne vid tinget och domaren frågade efter hans namn, svarade Elias att man mest brukat kalla honom Möykkä. Och från den dagen kallades han aldrig annat.
Hvem hans far var hade ingen människa reda på. Och föga mera visste man om hans mor. Hon hade, sjuk och eländig och med en liten parfvel vid handen, sent en vinterafton stapplat in i ett afsides liggande skogstorp, alldeles vid utkanten af socknen. Och där dog hon två dagar senare, utan att ha yttrat ett redigt ord sedan hon kom.
Papper, som kunnat utreda hvem hon var eller hvarifrån hon var hemma, funnos alls inga bland hennes kvarlåtenskap, bestående af en brödkant, några trasiga klädespaltor samt en liten, hufvud-, ben- och svanslös papphäst. Och pojken var för liten, eller för dum enligt torparen, att meddela annat eller mera än att hon var mamma och han själf Elias.
Där var ingenting annat att göra än att flytta den döda kvinnan ut i boden, där kölden kunde konservera henne, tills torparen hann anmäla om saken och vederbörande sörjde för begrafning. Kommunen fick så illa lof att taga hand om pojken, då det visade sig omöjligt att mera utforska hvar hans mor i tiden hört hemma.