Elias blef därför i sinom tid utbjuden på fattigauktionerna och inropades år efter år af olika uppfostrare. Ingen brydde sig om att hålla honom länge. Han var för dum att lära någonting, sade de alla, så att man icke hade ringaste nytta af honom i huset. Och stryk bet inte på honom — det var som att piska en sågbock.
Först när han blef större, började han duga att se efter småbarnen, till hvilka han kände sig lika mycket dragen som till alla andra hjälplösa kryp. Och sedan han hunnit så långt att han kunde skickas i vall, blef han stadigvarande hos sina dåvarande fosterföräldrar. De hade funnit den rätta sysselsättningen för honom. Det var nästan som om han själf varit ett af kreaturen, så väl förstodo de honom och han dem. Med dem läto de honom sedan lefva så mycket han ville, och det var noga taget både dag och natt, så att han helt och hållet växte upp bland hästar, kalfvar och kor.
Inne i stugan yttrade han sällan ett ord, svarade knappast på frågor och tycktes alls icke märka att han ständigt var föremål för det öfriga husfolkets kvickhet. Men med korna och hästarna och de minsta af barnen kunde han prata långa stunder, ehuru han alltid tystnade då någon närmade sig. Endast när han såg någon fara illa fram med ett eller annat djur, stort eller litet, öppnade han munnen till de vuxna, men då kunde han också vara så ovettig som trots den bäste.
Det roade förstås gårdsfolket, som därför ofta förargade honom genom att slå till en häst, sparka hunden, eller kasta någonting efter korna. Men så dum han än var, kom han slutligen under fund med att de gjorde det mest för hans skull och då slutade han att öppna munnen ens till ovett.
I skriftskolan kom han först då han var nästan fullvuxen, och där ansågs han såsom i det närmaste fånig såväl af kamraterna som af pastorn. Sedan denne två år årad förgäfves sökt bibringa honom det nödiga måttet kunskap om himlen, helvetet och buden, förklarade han Elias vara för dum att släppas fram till nådebordet.
Det kvittade nu Elias tämligen lika. Han hade haft alltför mycket att utstå af skriftskolekamraternas speglosor och hade alltför dunkla begrepp om de timliga och eviga fördelarna af rätten till nattvardens undfående, att lägga motgången särdeles tungt på sinnet. För honom var det viktigaste — noga taget det enda viktiga — att han nu i viss mån blifvit sin egen herre. Ty det var en annan punkt han oaktadt dumheten gjort klar för sig — att han icke mera behöfde arbeta för ingenting hos dem, som tagit honom om händer af kommunen. Nu kunde han begära lön och söka tjänst hvar han själf ville.
Hans senaste fosterfar blef väl betydligt förvånad, då Elias en vacker dag inemot städslingstiden tog till ordet och uttalade sig om den förändrade ställningen. Men då han väl visste att han omöjligt kunde få en bättre körkarl, eller en, som ordentligare skötte de sysslor han öfverhufvudtaget kunde sköta, så sväljde han förvåningen och bjöd Elias hälften af en vanlig dränglön. Och Elias, som alldeles icke kände sig hågad att lämna en gård, där han kände hvartenda kreatur sedan födelsen, antog anbudet utan vidare.
På det hela kunde det också vara tämligen likgiltigt huru mycket hans lön utgjorde, då han i alla fall aldrig använde mera än en obetydande del däraf. Att röka hade han aldrig lärt; öl, brännvin eller annat i den vägen hade ingen någonsin bedt honom smaka på, och till kläder behöfde han mycket litet, då han så godt som aldrig lämnade hemknutarna annat än på arbetskörslor. Och vid årsslutet lämnade han regelbundet allt hvad han hade innestående i husbondens förvar — till längre fram, sade han.
Därmed skulle han väl fortsatt till dödedag, såvida icke husbonden åtagit sig släpningsarbete vid den nya järnvägen och användt Elias såsom körare. Sådana körslor gingo vanligen illa åt hästarna, men det hade ingen fara när Elias körde. Han skulle hällre spänt sig själf för kärran än begärt för mycket af sin häst.
Det blef ett fullkomligt nytt lif för Elias, som aldrig förut kommit i beröring med så många främmande människor. Där fans folk från alla möjliga aflägsna socknar, hvilkas namn han aldrig ens hört nämnas, karlar, som vandrat kring hela landet, sett både Vasa och Helsingfors. En hade till och med varit i Petersburg, där han sade att kejsaren bodde.