De begrepp Elias förut hyst om världens utsträckning undergingo inom kort en radikal förändring. Och nästan lika mycket förändrades hans åsikter om hvad en duktig karl med någon tur kunde uträtta i världen — om han nu öfverhufvudtaget tänkt några tankar åt det hållet. Många af de yngre männen uttalade sig ju som om nära nog ingenting varit omöjligt — isynnerhet de två Härmä-borna, som funnos i hopen.
De rent af skrämde Elias med sina stora ord. I deras mun var det rakt ingenting att bara bli hemmansbonde! — det sade de att flera af deras bekanta gjort. Och den ene förklarade att han ämnade blifva herreman! Han skulle köpa en stor egendom med torpare och inhysingar och minst femtio kor, påstod han. De kunde tro honom eller inte, huru de behagade, men så snart han skrapat ihop till resan, ämnade han fara till Amerika. Där förtjänade man sina tio mark om dagen — och med det kunde väl en karl komma sig till en egendom!
— Är det långt dit? frågade Elias.
De sade att man slet ut sex par stöfvelsulor på vägen — så långt var det. Och skrattade.
Elias förstod att de drefvo gäck med honom — men det var han van vid. Och prat var det väl också att man förtjänade tio mark om dagen — — fast de ju hade nämt ett par, tre bekanta, som farit dit med två toma händer och köpt gårdar, då de kommo tillbaka — —
Och då han tänkte efter, kom han ihåg att också husbonden några gånger talat om folk, som hastigt kommit sig till rikedomar i Amerika — — Någonting låg där nog i alla fall under Härmä-bornas tal — — —
Han, Elias, skulle visst aldrig bry sig om att bli egendomsägare — det var ju bara barnslighet att tänka på sådant. Men emellanåt när han såg hemmansbönderna komma till kyrkan i sina nya fjäderkärror, med blanka selor på hästarna, som voro runda som fulla hafresäckar — ja, då hände det nog att han tänkte på huru roligt det skulle vara att köra en sådan där trind och blank häst, som vore ens egen.
Därför lyssnade han framgent alltid mycket noga, medan de andra vid sina pipor efter maten språkade om Amerika och om de trakter däraf, där man förtjänade mest. Någon gång frågade han till och med själf om ett eller annat, men då skrattade de alltid, sade att Möykkä-släkten inte var efterfrågad i det landet och frågade om han hade sex par stöflar för resan.
Låt dem skratta! tänkte Elias — de sluta väl om jag värkligen reser och sedan kommer tillbaka med en hop pengar!
Hela sommaren och hösten fortsatte han att fundera på hvad han hörde om Amerika, som jämt var på tal bland arbetarne. Den ena Härmä-karlen hade värkligen rest och den andre väntade blott på att få ihop pengar till biljett. Om han inte supit så mycket, så skulle han nog också redan varit på väg, men efter hvar likvid var han full, och så måste han vänta igen.