Han var emellertid den, som meddelade Elias de flesta upplysningarna om det förlofvade landet, såväl upplysningar af värde som åtskilligt annat —- när han var på skämtsamt humör. Och ju mera Elias hörde om utsikterna i Amerika, desto bestämdare blef hans föresats att göra det stora försöket.
Så småningom uppgjorde han en riktig plan på grund af de anvisningar han erhållit. Och då den första november stod för dörren, öfverraskade han husbonden med en anhållan om sina innestående besparingar för de år han haft lön.
— Huru mycket tror du det är? frågade husbonden försiktigt.
Ja, det visste Elias inte.
— Nå, huru mycket är det du vill ha ut? och hvar till behöfver du det?
— Två hundra femtio behöfver jag — — för att resa till Amerika.
Om Elias sagt att han ämnade bli ordförande i kommunalnämden, eller guvernör öfver Vasa län, skulle husbonden knappast känt sig mera förbluffad. Men han hämtade sig snart och upplyste den tillärnade Amerikafararen om att han icke så där utan vidare kunde lämna sin tjänst.
— Du hade bort säga upp dig vid städslingstiden, förklarade han.
— Inte frågade ni ju häller om jag ville bli kvar, eller bjöd städsel, invände Elias saktmodigt.
Och då kände sig husbonden ännu mera förbluffad, men på samma gång starkt frästad att svära — — när man inte längre kunde vara säker ens med ett sådant fån! — Men högt frågade han om Elias vore nöjd med två hundra femtio mark i likvid för de föregående åren.