— Litet bättre, tack — — här uppe i blåsten — — — Om jag bara kunde hålla någon mat i mig, så skulle jag snart bli bra, säga de — —
— Vill ni försöka äta någonting?
— Om man kunde få en strömming riktigt saltig — — Men kanske också litet kaffe skulle hjälpa — — inte lära de väl ha strömming!
Elias hämtade kaffe åt henne i sitt eget bleckmått, och hon sväljde tacksamt den heta drycken. Experimentet lyckades. Efter en stund kände hon sig så mycket bättre, att hon försökte sitta uppe, och då drog Elias madrassen fram till tågrullen, så att hon kunde stöda ryggen mot den.
Det var inledningen till deras bekantskap, och sedan blef hon hans skyddsling och sällskap under resten af färden. Först kände han sig väl något skygg, då hon kryade till sig så mycket, att hon kunde röra sig omkring och hjälpa sig själf. Men då hon allt var lika vänlig mot honom, repade han mod att fortsättningsvis bevisa henne sådana små tjänster han kunde.
Dagen innan de kommo fram riskerade han till och med att fråga hvart hon ämnade sig i Amerika.
— Jag vet inte rätt — — Min biljett gäller bara till New-York, där jag skall få litet pengar på ett kontor. Kanske kunna de där säga hvad jag hälst borde göra.
Elias tyckte det lät underligt — han hade ju själf bestämt allting om sin resa på förhand. Men då han icke visste hvad han skulle säga därom, anmärkte han blott att lönerna i New-York voro lägre än i andra städer, enligt hvad han hört sägas.
— Nog lära de väl räcka till för mig, trodde hon — om någon vill hafva mig i tjänst.
— Nå, hvarför inte er?