— Ja, inte vet jag riktigt hvad de skrifvit i mina papper — — men om allt står där, så går det väl inte så lätt.
Elias bara såg undrande på henne och sade ingenting. Hon satt också tyst en stund, lyssnande till maskinens regelbundna dunkande och det hväsande ljudet af vågorna mot fören, och så började hon själfmant berätta:
Att hon råkat i olycka medan hon tjänade hos handelsmannens — — med bokhållaren — — och han gifte sig inte med henne som han lofvat, utan skickade henne till hennes hemsocken — — och hennes föräldrar voro ingendera i lifvet —- — — Så kom barnet — — och hon blef pliktfälld vid tinget för att det var oäkta — — fastän det lefde bara en vecka. Sedan voro de alla som hundar mot henne, tills hon tog ut flyttningsbetyg — där stod det allt — och vandrade tillbaka till staden. Och då bokhållaren inte ville veta af henne — sade att hon kunde söka sig en annan, så blef hon så utom sig att hon lofvade stämma honom — — —
— Inte skulle jag väl ändå täkts göra det, slutade hon — men han frågade straxt om jag ville fara till Amerika, ifall han betalade resan — — och så for jag.
Elias funderade så det bultade i hans hufvud. Att ha blifvit pliktfälld för sådant och hafva det i sina betyg kunde ju nog vara farligt, isynnerhet i ett främmande land — — —
Men då han frågat om de väl kunde läsa ens orlofsedel i Michigan, hade
Härmä-bon sagt att där alls inte frågades efter några papper — — —
— Ni borde komma med ända till Michigan, rådde han, när han kommit så långt i sina funderingar. — Jag har hört att där inte frågas efter papper och betyg.
— Må det kosta mycket att resa dit?
— Inte lär det vara så dyrt — — det var inte stor skilnad mellan biljett till New-York och dit. Och där äro också lönerna större.
— Om pengarna jag får bara räcka till — — —