Hon drog själf kängorna af fötterna för att icke höras i trappan.
— Var nu alldeles stilla, varnade hon ännu en gång, innan hon smög sig ut. — Det vore ändå en förfärlig skam att komma i polisen — — —
På en lång stund rörde Elias icke så mycket som ett finger. Men så sträckte han litet på det ena benet, som började domna — och stötte till eldtången i spiselhörnet. Den föll naturligtvis, med ett brak, som bragte honom på fötterna och ekade i den djupa tystnaden. Elias stod väl en half minut orörlig. Så hörde han en dörr öppnas ofvanför och skyndade på tå ut i förstugan.
— Hvem är där? frågade en hög, skrämd röst i trappan.
Elias stannade, rätt framför glasdörren till gatan och snön därute, men svarade ingenting.
— Svara eller skjuter jag! hotade rösten. — Jag räknar till tre —
Ett — Två —
Elias teg.
— Tre!
Ett skott smällde och Elias kände det som om ett skarpt piskrapp träffat hans ben. Men han stod orörlig och nästa ögonblick smällde ett skott till, i detsamma Kristina kom skyndande ned från vinden.
Då rörde han sig, vände sig halft åt dörren, men föll framstupa, med ansiktet mot golfvet.