Mera sade de icke, men hon grät så ymniga tårar öfver hans trasiga rock, att Elias glömde alla tankar på möjligheten att hon skämtat. Och när de värsta hålen voro hopsydda, drog han rocken på och gick, utan annat afsked än:
— Det köpet står, om du inte ryggar.
— Din skjorta borde också lappas, sade hon i dörren — men det får vara till en annan gång. Och gaf honom en så hjärtlig knuff i ryggen, att Elias smågrinade för sig själf ända till nästa hörn.
Men nästa morgon var hennes husbonde så ursinnig, att han lofvade köra bort henne och dessutom anmäla henne hos polisen som ett lättfärdigt stycke, ifall hon ännu en gång tog emot besök nattetid. Sådant ämnade han icke tåla i sitt hus!
Hade det icke varit för Elias, så skulle Kristina hälst gått genast. Men om de tänkte sådant om henne, kunde hon icke räkna på en annan plats i hast, så att hon inte skulle kunna hjälpa honom. — — Och blef hon anmäld för polisen, så måste hon till slut ändå visa sina papper! — — Där var ingenting annat att göra än att träffa Elias på gatan och sticka pengarna åt honom — en gång måste väl eländet taga slut!
Ett par veckor fortgick det på så sätt. Kristina mötte Elias hvar afton under några minuter utanför huset och såg för öfrigt alls icke till honom.
Men en afton, då det var mera än vanligt bittert kallt och blåsten därtill trängde genom märg och ben, hade hon icke hjärta att se honom stå där och skaka af köld.
— Kom in, sade hon resolut. — De må nu anmäla mig eller göra hvad som hälst, om de märka det, men du tar döden på dig, om du inte får värma dig.
De smögo så tyst och sakta de någonsin kunde genom förstugan in i köket. Allt gick väl.
— Kläd nu skjortan af dig, hviskade Kristina — så går jag upp i mitt rum på vinden och lappar den. Här vågar jag inte tända ljus, men du kan sitta här i värmen under tiden.