Då han infann sig, släppte hon honom med största försiktighet in i köket och förklarade hviskande hvarför det icke mera gick an att han kom på dagen.
— Och det är sannt att du ser farlig ut, slutade hon. — Men jag skall klippa dig och lappa din rock åtminstone.
Elias lät henne beskedligt göra som hon ville.
— Nu ser du ju ut som en helt annan karl! sade hon förnöjd, då hårklippningen var slutförd — — Du skulle nog behöfva någon, som tog vård om dig — — — Om det inte vore för den där tingsresan, så kunde vi gifta oss när här blir bättre tider! tillade hon halft skämtsamt. — Se så, tag nu rocken af dig!
Elias lydde — men det gick långsamt — — Månne hon värkligen skulle kunna tänka på att gifta sig med honom — — — Men kanske hon också dref gäck med honom — som alla andra — — —
— Din tingsresa skulle väl inte betyda så mycket, sade han pröfvande, i det han räckte henne sin rock — — men inte lär väl en sådan som jag duga åt dig — — —?
Han såg henne rätt i ögonen, och hon fattade med ens att han menade det på fullaste allvar.
— Duga? — som om inte hvilken flicka som hälst kunde vara glad att få en så god man som du är! — — Ah, Herre Gud! om bara allt det där inte händt — — och det står i prästbetyget till evig skam!
Hon brast i gråt. Och Elias — ja, han skulle säkert tagit henne i famnen och kysst henne, om han förstått sig på sådana konster. Men det förstod han icke, och därför strök han henne blott varligt öfver axeln.
— Inte behöfva vi bry oss om det som händt förut, tröstade han — och strunt i prästbetyget, om du bara vill gifta dig in i Möykkä-släkten!