— Nå, huru går det? frågade Kristina hoppfullt, då han följande måndag infann sig för att lyfta den andra afbetalningen.
Han menade tro på att det väl kunnat gå bättre, och då gjorde hon några flera frågor, så att hon snart fick reda på sammanhanget. —- Oj, du karlstackare! utlät hon sig — det här duger inte alls. Nu skall jag gifva dig tjugufem cents hvar dag, så du får mat åtminstone en gång om dagen, om du också delar med dig — — Du skulle ju skänka bort fast byxorna om någon begärde dem!
— Inte lära de börja begära mina byxor, tviflade Elias, med en vemodig blick på plagget i fråga.
— Det är din lycka, sade Kristina tröstande.
Därefter gick det visst något bättre med det dagliga brödet, ehuru Elias ingalunda tilltog i välmåga på den diet han förde. Men värre var det med hans garderob.
Han hade icke hämtat med till Amerika mera än ett par skjortor utöfver de kläder han gick och stod i, och de hade allt utom förbättrats däraf att han både gått, stått och sofvit i dem sedan han kom till guldlandet. Illa slitna voro de förut och numera rifna därtill, medan håret fått växa vildt, så att han börjat se ut som en trashank af värsta slag. Kristina var troligen den enda, som icke lagt särskildt märke därtill eller åtminstone icke betraktade honom med mindre vänliga blickar än förut.
De svältande arbetarne i staden begynte emellertid småningom tröttna på de ständigt ouppfyllda löftena om understödsarbete, om öppnande på nytt af en del grufvor o.s.v. Deras tålamod var på upphällningen, och för att visa det plundrade de några bagarbutiker, slogo in fönstren hos ett par medlemmar af stadsstyrelsen och ställde till annat ofog, så att den burgna befolkningen började bli rädd för dem. Och ingalunda minst rädd var Kristinas husbonde, som både bodde tämligen aflägset och af naturen var väl försiktigt anlagd.
— Ni får sluta att taga emot den där sluskiga karlen, sade han en eftermiddag, då han såg Elias begifva sig därifrån. — Han kommer ännu en vacker natt hit med några andra dylika herrar och plundrar ut hela huset!
Kristina nästan skrattade högt åt tanken på Elias Möykkä såsom röfvare — han, som inte skulle kunnat vara hårdhändt med en katt engång! Men då husbonden alldeles icke lät räsonnera med sig, fattade hon att han värkligen var så rädd, att han kunde göra det obehagligt för dem. Och därför mötte hon Elias följande dag på gatan samt förständigade honom att framgent komma först sent på aftonen, när husbondfolket gått till sängs.
Han såg värkligen ruskig ut, tänkte hon, då hon såg honom gå nedåt gatan. Och nog hade hon ju kunnat gifva pengarna åt honom där ute, men han behöfde så väl komma in i värmen en stund.